Levande begravd i den rosa lådan
Ett erbjudande om lunch. I utbyte mot att tillbringa två gånger fem minuter i en isolerad, rosa låda med en volym på en halv kubikmeter. Om jag gick med på det? Lätt.
Det hela var en övning för att mäta hur mycket värme en kropp producerar och jämföra skillnaden före och efter måltid. Resten av klassen var inte så pigga på varken att lägga sig i lådan eller att få sin vikt och kroppens fettprocent uträknad inför klassen. Jag är ju inte den som är den, så om ingen annan ville så...
Gratis lunch (väldigt god) och avslappning i lådan (det VAR avslappnande, så länga som man inte tänkte på att storleken påminde om en kista...). Det var min dag det. Helt okej.
Igår räddade jag för övrigt kombon när hon glömt både nycklar och mobil hemma. Det var ganska roligt det med.
Det är visst någon som är tillbaka
Inte varmt, men nästan vår
Ingen lösning, men ett spår
Inga planer, men ett steg
Inte där än, men på väg
Det är visst nån som är tillbaka
Underbara, underbara Winnerbäck.
Vårkänslor i stora mått, trots mulet och regn ute. Det är plusgrader mina vänner. Plusgrader. Flera stycken till och med.
Jag åker till Öland nästa vecka. Livet är rätt bra just nu. Rätt så bra.
Solen i ögonen
Då är det återigen söndagskväll. Den tid på veckan som jag både hatar och älskar. Hatar för att helgen och ledigheten snart är över. Älskar för att det snart är dags för en ny vecka, lite klyschigt sådär, men ny vecka nya möjligheter. Det känns aldrig så sant som just på söndagskvällar.
Helgen har bestått av mycket roligt. Bland annat tre underbara telefonsamtal, olika innebörd, samma härliga glädje. Ett besök av bästa Elin, där vi hann med en tur till ponnyn (där Elin agerade utomordentlig fotograf) och middag med tillhörande tjejsnack. För att bryta av mot det tjejiga har Lisa och jag även jobbat på vår manliga sida och målat om hallen. De fula rödrandiga tapeterna är nu täckta av färg. Vitfärg i mina ögon, men tydligen heter färgen äggskal och det är jätteviktigt att det är just den. (Hm, jag kanske inte behöver jobba på min manliga sida?)
För att räta ut eventuella frågetecken: Ja, hallen ser ut som den borde när den är nymålad (dvs. bättre än innan och med färgen PÅ väggarna). Ja, vi spillde en del. Nej, jag fick ingen färg i håret. 
Två glada tjejer på väg mot fotografen, bästa Elin.
Modellfabriken
I onsdags begav sig jag, Alex och Jossan in till stan för lite fotografering. Efter diverse felspringande (och nej, jag vägrar fråga efter vägen i Stockholm) hittade vi rätt. Problemet när vi väl hittat rätt var att vi inte vågade gå in. På en skamfilad garageport satt en skylt som sa att detta var modellfabriken och att det bara var att gå in. Efter att ha ringt Alex väktarpojkvän och försäkrat oss om att han kunde komma och rädda oss om det var obehagligt vågade vi oss in. Väl inne var det inte alls samma skumma känsla som utanför (då vi varit helt övertygade om att vi skulle bli kidnappade och sålda som sexslavar).
Efter sminkning, där det kändes som om hälften hamnade I ögat var det dags att fotas. Rolig fotograd, fnittriga tjejer, spårad fotosession. Om vi ska ta det kortfattat. Något seriös kort blev det i alla fall. Även om de oseriösa dominerade. Sjukt roligt hade vi i alla fall.
Som sagt... Och ja, att det är Jossan som håller i pistolerna är mer än symboliskt.
Efter avslutad plåtning blev det Donken för hela slanten, välförtjänt och gott. Alex skulle vidare, så jag och Jossan tog tåget till Uppsala själva. Efter en språngmarsch för att hinna med tåget satte vi oss flämtande i en vagn. Bara för att inse att den tid vi sprungit som galningar för att hinna med inte var avgång utan ankomst. Vi fick fint sitta och vänta i tjugo minuter på att tåget skulle gå. Om vi kände oss smarta? Självklart, precis som vanligt när jag och Jossan ska göra saker...
Back again!
Som kombon så fint påpekade var det ett tag sedan jag uppdaterade (till min mammas stora förtret). Tillbaka igen alltså.
Ny kurs som har startat. Näringsfysiologi och foderkunskap. En kurs jag sett fram emot länge och hoppats mycket på. Hittills har den levt upp till mina förväntningar. Idag överträffade den förväntningarna när våra föreläsare blivit magsjuka så jag blev ledig. Inte fy skam det inte.
Skolveckan har alltså gått i fodrets tecken. Vi började lite fint med att titta på de olika sädesslagen. Hur töntigt kändes inte det på en skala? Ännu töntigare kändes det att jag faktiskt inte kunde så bra som jag trodde. Pinsamt. Vi har fortsatt med diverse föreläsningar och provtagningar. Borrat i en ensilagebal till exempel. Haft en föreläsare med tendens för felsägningar. "Så gör man två flugor på smällen." Eller att jämföra en slangsilo med en kondom i en klass med (för tillfället) bara tjejer.
Jorå, vi gillart!
Lördag!
På tal om bebisar hade Sanna hittat en av Lyckas mjölktänder:
Glömmer bort att hon är så liten ibland.
Då var det över!
Nu blir det lunch med tjejerna för att fira att tentan är över. Välförtjänt.
Ikväll bär det av till Märsta för att träffa the old gang. Bra dag helt enkelt!
Gammal bild från Rhodosresan 2008
Inte för att jag vill skryta eller så...
Minnen som består
Den här kursen är en sådan som jag kommer minnas länge. Minnas med glädje. Inte för att jag tycker att mikrobiologi är det roligaste som finns, utan mer för allt annat som har hänt. För att sammanfatta det med några citat:
"Det brinner!" - här behövs det ingen förklaring...
"Så kan ni få små svampbob" - här skulle de flesta behöva en förklaring, men det hör till sådan grejor som jag inte tänker förklara här...
"Vart är våra skåp?" - när det byggs om på skolan kan saker flyttas till de märkligaste platserna, helst av byggkillar med snygga rumpor...
Ni är helt enkelt bäst tjejer!
Om vi ska fokusera på vad vi då faktiskt har lärt oss. Ja, för det första finns det mycotoxiner (gifter som bildas av mögel) i det mesta. Bakterier finns det också överallt, mer eller mindre farliga. Kort och gott skulle man kunna säga att det är kört för oss. Eller om man vill vara positiv, lever vi fortfarande lär vi klara oss ett tag till!
Hittade en gammal bild på mig och Marco. Den har inte ett dugg med inlägget att göra, mer än att jag blev glad av den. Också minnen som aldrig kommer att försvinna...
Konsten att göra en höna av en fjäder
Sista labbdagen på kursen också. Bara tentan kvar på fredag. Bara. Vi avslutade labbandet på samma sätt som vi började, med misslyckande. Idag sådan tur var utan att elda upp någonting, men att avsluta en tre veckors labbkurs utan att komma fram till något riktigt svar känns lite sådär. Tydligen räknas även det som ett resultat, om än ett tråkigt sådant.
Roligare har vi det här hemma. Jag sitter vid skrivbordet och låtsas att jag pluggar, medan kombon har fått för sig att måla hallen. En vanlig tisdagskväll helt enkelt.
Så nu satsar vi framåt igen!
Vad hände?
Kom hem nu kvart över nio. Jag vågar inte svära på det, men jag tror att min kombo har gått och lagt sig för att sova. Det är i alla fall stängt till hennes rum och helt tyst. Om hon nu verkligen har gjort det (i och med att jag fortfarande inte har hört något därifrån känns det mer och mer sannolikt) vill jag bara att alla ska förstå vilken stor grej det är. Det handlar alltså om tjejen som skrattar åt mig när jag går och lägger mig före tio. Det var bara det jag ville säga. Ni som bryr er kan ju anteckna, ni andra kan fortsätta att inte bry er. För mig är det stort i alla fall.
Promenad med blondie
"Det är fint väder. Vi går en promenad. Vi kan gå den runda som jag tog när jag gick vilse, så kan vi se om du hittar." Om ens kombo säger det borde man säga nej. Vänligt och bestämt. Möjligvis ett ja till första två meningarna, men den sista; ett bestämt nej. Gjorde jag det? Så klart inte.
Det var fint ute. De två timmar vi var ute och promenerade på stigar som knappt kan räknas som stigar. I snö med muskler som till slut skrek efter plant och säkert underlag. Men fint, det var det.
Ja, jag borde förmodligen haft vett nog att säga nej till en promenad med någon som ser ut som en klyscha OCH pluggar till läkare...
Doris?
En vecka där humöret har pendlat. Flera nivåer. En skadad Asse, en underbar ponny, vackert väder, snö och en stulen cykel. Upp och ner. Upp och ner. Helgen blev bra till slut. Jag smet hem till mamma och pappa. Åt god mat. Njöt av livet helt enkelt.
Lyckades få med pappa ut till ponnyn för första gången också. Doris. Det är hennes nya smeknamn enligt pappa. Hm, jag vet inte riktigt. Jag tror att jag håller mig till Lycka i alla fall.
Vi försökte få till några fina bilder. Tyvärr var det lite mycket sol, så ponnyn blundar på varenda bild (förutom på den där hon visar tänderna), inte hennes fotomodelldag helt enkelt.
Fan!
FAN.
<3
Fröken klumpig
Lätt stressad till föreläsningen rycker jag upp ytterdörren på skolan och lyckas på något sätt (fråga inte hur) fastna med tumnageln i den. Om man säger så följde tumnageln bara nästan med in på föreläsningen... Fortsätter efter föreläsningen med att skära mig på ett papper när jag och Em satt och pluggade. På samma tumme, den tummen är nog inte så glad på mig.
Körde direkt till stallet efter skolan och tog en lite ridtur i underbara vädret, där var det inte jag som var klumpig. När vi travade, på den plana grusvägen, lyckades ponnyn snubbla ordentligt tre gånger. Sådan matte sådan hund brukar man ju säga, ponny i mitt fall.
Väl hemma efter stallet fortsatte jag min misshandel av mina egna fingrar. Denna gång med att hyvla mig i pekfingret med osthyveln. På riktigt.
Hur sjutton kan jag lyckas med allt det på en dag? Kommer bli tvungen att köpa nya plåster.
Det var knappt så att jag vågade ge mig ut på min löprunda. Till min stora glädje tog jag mig i alla fall helskinnad hem från den (minus en liiiten stukning, som INTE räknas).
Tur att det inte är långt kvar av dagen nu. Tiden som är kvar ska jag akta mig för allt som kan vara farligt, framförallt eld. Det är en sak som är säkert.
Underbara, underbara Winnerbäck
Klockrena texter. Texter som går rakt in i hjärtat och träffar. Verkligen träffar.
Det kallas tvivel det där som stör
det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
en obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
det känns tomt eller hur
Glömde så klart att ta med mig kameran. Så klart. Annars hade vi det bra igår. Tack Ylva!
Eufori
Hunnit med en springtur i solen och ska straxt åka till stationen och hämta upp bästaste Ylva. Vi ska på Winnerbäck ikväll.
Det är okej att hata mig idag, för det finns inte en chans att jag tar åt mig.
För övrigt har jag tagit fram vårjackan. Jag tänkte ha den och tygskor ikväll. Vädret kan ju försöka förstöra mitt humör om det vågar...
Team Jos+Sus, part 2
Ombygge på skolan --> byggkillar med snygga rumpor. Resten kan ni få gissa er till alldeles själva. Det hela slutade i alla fall med en skrattattack (när våra offer fortfarande var inom hörhåll såklart).
Dagen innehöll även letande efter vårat skåp med alla saker i. De ska bygga om i källaren, där jag och Jossan fick skåp för att vi inte var lika snabba som alla andra, och var tydligen tvungna att flytta på skåpen. Tur att det finns folk med lite bättre koll som kan berätta för oss vart skåpet var flyttat. Att det stod precis utan för labbsalen och att vi gått förbi det är något jag kanske inte borde nämna egentligen.
Laborationsdagen skulle avslutas med identifiering av olika mögelsorter. Lätt som en plätt enligt oss, tills labbhandledaren berättade att det var för att vi tittade i facit, inte följde den nyckel vi skulle. Vi som kände oss så smarta och trodde vi äntligen fattat.
Ta det inte personligt nu Jossan, men det ska bli skönt nästa vecka när Emma är tillbaka (efter solsemester) och kanske kan styra upp det hela. Sådan tur är har vi ingen mer labb nu innan hon är tillbaka. Team Em+Jos+Sus känns på något sätt stabilare...
Vårtecken, fast ändå inte...
Den andra halvan av klassen som labbade idag fick en föreläsning om brandsäkerhet. Undrar varför?
För övrigt såg jag ett vårtecken igår. En liten söt fjäril kröp runt i stallet. Precis när jag står där och tänker att våren snart är här på riktigt kommer katten. Och äter upp fjärilen.
Om första vårtecknet blir uppätet - blir det ingen vår då?
Vårtecken från förra året. Som inte blev uppätna...
Det brinner, det brinner!
En enkel ekvation:
Susanna + gasolbrännare + etanol + papper = ?
För att gå in lite djupare på alla parametrar i ekvationen kan vi börja med mig. Jag skulle sterilisera rakan (en metallgrej), för att göra det doppar man den i etanol och tar den sedan i gasolbrännaren så att etanolen brinner upp. Enkelt kan man tycka. Om man då är lite exalterad över att labba och har lite häftiga rörelser kan man skvätta brinnande etanol. Om då den landar på ett papper (som för övrigt även det är indränkt i etanol), kan ni gissa hur det gick.
Det hela slutade lyckligt mycket tack vare vår kära labbhandledare som snabbt stängde av gasolbrännaren och flyttade behållaren med etanol som stod farligt nära (jag hade i alla fall sinnesnärvaro nog att sätta på locket på den...). Min labbpartner Jossan då? Jo, hon satt bredvid och skrek hysteriskt "det brinner, det brinner" medan hon höll på att trilla av stolen av skratt. Mycket hjälp därifrån. Själv försökte jag i alla fall släcka elden. (Att min taktik att slå på den med rakan kanske inte var den mesta effektiva är en helt annan sak.)
Man skulle kunna tycka att Jossan borde känt på sig att det inte var någon bra idé från början. Man skulle kunna tycka att någon borde ha stoppat det. Det var det ingen som gjorde. Nu lär det dröja innan jag får leka med gasolbrännaren igen...
Eld på en mer behaglig nivå, som det ska vara. Längtar till sommaren...
