Måndag igen...
Skulle skjutsa syrran till Väsby för att lämna ett par sadlar som hon lånat hem för att prova. Vi skulle lämna av dem hos en kille utanför McDonalds vid halvt tolv, tolv. Han sa att han skulle ringa innan. Syrran och jag sitter hemma och pratar utan att tänka så mycket på det... Då ringer han och säger att han är där vid halv tolv. Jättebra, verkligen, fyrtiofem minuter kvar och vi har inte ens hämtat sadlarna i stallet (fram och tillbaka dit tar en halvtimme och sedan ytterligare en kvart till Väsby). Vi kom fram till att då hinner vi precis. Om vi missade honom skulle det betyda att vi fick åka tio mil till Eskilstuna för att lämna sadlarna och det var i alla fall inte jag så jättesugen på. Jaha, då ska man gärna ha gud (eller ödet, eller vem fasen som nu bestämmer) på sin sida. Jag hade tydligen gjort något för att reta denna någon/något.
Kommer ner till bilen, plogbilen hade tydligen varit ute, så det var bara att hämta en snöskyffel och skotta fram bilen. Redan där kände jag att det här nog inte är min dag. Skottar fram bilen och kör iväg, inser att jag knappt har någon bensin kvar (märks att jag är tjej...), bestämmer mig för att ta stallet först och tanka på vägen mot Väsby. När jag har kört fem minuter varnar den för att kylarvätskan är slut. Det var minusgrader ute, så jag bestämmer mig för att det är nog lugnt tills jag tankar om ca tjugo minuter. Bilen tog nog inte skada av det, men mitt psyke. Min gamla bil har nämligen inte någon diskret varningslampa, nej, det är en röd lampa som blinkar hysteriskt på instrumentbrädan. Efter tjugo minuter kan jag berätta att man blivit ganska psykad...
Efter många om och men (där alla rödljus som kunde vara röda var det och massa pensionärer som var ute och rastade sina bilar i sakta mak) kommer vi tillslut fram till Väsby och kan lämna av sadlarna, nästan i tid. Sätter oss på McDonalds för att äta, mina händer skakade för att jag varit så stressad. Funderar på om det är ett bra eller dåligt teckan att veckan börjat som den gör. Jag menar, visade det här i vilket tecken resten av veckan ska gå, eller betyder det att det bara kan bli bättre? Jag hoppas på det senare!
Kommer ner till bilen, plogbilen hade tydligen varit ute, så det var bara att hämta en snöskyffel och skotta fram bilen. Redan där kände jag att det här nog inte är min dag. Skottar fram bilen och kör iväg, inser att jag knappt har någon bensin kvar (märks att jag är tjej...), bestämmer mig för att ta stallet först och tanka på vägen mot Väsby. När jag har kört fem minuter varnar den för att kylarvätskan är slut. Det var minusgrader ute, så jag bestämmer mig för att det är nog lugnt tills jag tankar om ca tjugo minuter. Bilen tog nog inte skada av det, men mitt psyke. Min gamla bil har nämligen inte någon diskret varningslampa, nej, det är en röd lampa som blinkar hysteriskt på instrumentbrädan. Efter tjugo minuter kan jag berätta att man blivit ganska psykad...
Efter många om och men (där alla rödljus som kunde vara röda var det och massa pensionärer som var ute och rastade sina bilar i sakta mak) kommer vi tillslut fram till Väsby och kan lämna av sadlarna, nästan i tid. Sätter oss på McDonalds för att äta, mina händer skakade för att jag varit så stressad. Funderar på om det är ett bra eller dåligt teckan att veckan börjat som den gör. Jag menar, visade det här i vilket tecken resten av veckan ska gå, eller betyder det att det bara kan bli bättre? Jag hoppas på det senare!
Kommentarer
Trackback
