Bucklan <3
Min kära bil fick namnet Bucklan av pappa för att den hade en buckla när jag köpte den. Det blir billigare då. Jag tänkte att om man köper en färdigbucklad bil slipper man buckla till den själv. Det var inte fin tanke.
Körde hem från skolan idag. Fredagskänslan var på topp. VAR, med stora bokstäver. Det blev stopp, det blev kö, det blev krock. Ingen allvarlig krock. En lugn och fin där bilen framför börjar backa, jag börjar tuta som en idiot för att han inte ska back in i mig, men han gör det i alla fall. Bom krasch sa fredagskänslan. Bilen också.
En arg Susanna, en bil med ytterligare en buckla (om än vääldigt liten) och en avtrillad registreringsskylt, och sist med inte minst en hjälpsam kille som var ansvarig för det hela. Vi tittade, ojade oss, jag fick hans uppgifter och han avslutade det hela med "hör av dig sen så löser vi det här". Ett skolboksexempel. Så som alla vill att en olycka ska sluta. Själv är jag så arg att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen.
Om någon backar in i ens bil blir man arg. Jättearg. Så är det bara. Om man inte kan avreagera sig på denna någon fortsätter man vara arg. Frustrerad. Suck.
Systeryster kommer hit ikväll. Bäst för fredagskänslan att den är tillbaka då!
