Fnutter

Tre år. Nästan precis. Så länge varade det. Nu går vi åt skilda håll. Något speciellt var det. Man glömmer aldrig första kärleken.

Jag pratar alltså om Passe-bilen och mig.

Tre år sedan. Då gick jag fortfarande på gymnasiet. Så mycket har hänt sedan dess. Vi har gått igenom mycket tillsammans jag och Passe.

Första turen själv i egna bilen (att det var snöstorm, att Passe hade blankslitna sommardäck, att bromsarna var sönderrostade och att jag hade lovat pappa att inte köra bilen innan den varit på verkstan kunde inte förta glädjen över en egen bil...).

Första sommaren med egen bil. Det var tider det. Fri som aldrig förr.

En höst av "vad ska jag bli när jag blir stor". En bil som stod för friheten. Som stod för en avslappnande tur till stallet där man inte behövde tänka.

Jobb som hästskötare och konstant hästlukt i bilen.

Första gången den svek mig. En regnig kväll och Passe dog mitt på nittiosträckan på väg hem från jobbet. Det var även första gången jag blev bogserad.

Sista året. Massa problem blandat med stunder då allt fungerad. Ett tag kändes det som om den stod mer på verkstan än vad jag körde den.

Den har funkat ett tag nu. Tills för någon vecka sedan.

Men som sagt, nu är det slut. Nu gick den sönder lite för mycket en gång för mycket. Slut på riktigt.

Slut på att bli mobbad för att jag har en bil med kasettbandspelare. En bil med vevfönster. En bil vars ena dörr inte går att stänga och en annan dörr som knappt går att öppna. En bil utan AC. En bil vars handbroms inte funkar, förrutom när den funkar för bra och inte går att på loss. En gnisslande bil. En bil som är mycket äldre än alla andras.

När jag tänker efter var det nog dags...



En syn som det är slut på...



Tillfälligt billös. Känns naket och konstigt. Men inte så länge till. Pappsen har köpt ny så jag ska få låna hans gamla tills jag har hittat en ny. Snart så. Då är jag back on the road again.