Fnutter

Att hoppas. Den här underbara, jobbiga, härliga, förfärliga känslan. När man känner sig glad, uppgiven, lycklig, nervös, förväntansfull. Allt på samma gång. När det känns som om allt hänger på en skör tråd. När man vill något så mycket att det gör ont. När man ena sekunden är så glad att man inte vet vart man ska ta vägen. Man känner att man sitter och ler fånigt för sig själv. För att i nästa sekund kraschlanda på jorden igen. Hårt.

Om det inte blir som man hoppas.... går man sönder då? Tar man sig upp igen då? Vågar man hoppas? Eller vänta, det är redan försent att fråga sig om jag borde hoppas. Jag hoppas redan alldeles för mycket. Alldeles för mycket.