Fnutter

Träffade min mamma ute i stallet idag. Jag var så klart tvungen att klaga lite på att det var så lerigt ute. Får då ett snäsigt (eller, snäsigt, jag vet inte, men glatt var det inte) svar: "Du blir ju aldrig nöjd, nu är det ju vår i alla fall. Sluta klaga!" Nej, jag blir nog inte det, nöjd alltså. Har funderat en del på det. Om man skulle vara helt nöjd, vad skulle man då sträva efter? Vad skulle man då ha för mål? Vad skulle man då leva för? Ett visst mått av missnöjdhet tror jag är nödvändigt för att vi ska må bra. Visst kan man vara nöjd för stunden, eller vara nöjd med sitt liv generellt. Men helt nöjd med allt? Vi strävar efter det perfekta livet, i alla fall de flesta av oss. Är det någon som har ett perfekt liv? Vi kanske anser att någon annan har det perfekta livet, men tycker de att de har det? Någonstans tror jag att vi alltid har någonting som vi saknar, någonting som vi är lite missnöjda med. Om det så nu bara är att det är lite lerigt ute, tror jag att vi behöver det för att må bra. För att ha någonting att sträva efter, något mål att leva för. Så låt mig klaga på leran ifred!


Den här hästens naturliga färg är vit. VIT, inte fläckig. Förstår ni varför jag klagar på leran?

Måste bara tillägga att självklart tycker jag mer om leran än det vita mögel som ligger på marken på vintern. Mycket mer. 

Nu ropar systeryster att hon vill ha hjälp med fysiken. Hon kanske har blivit seriös? Eller så ligger hon bara långt efter alla andra...