Fnutter

Jag är av naturen envis, att ge upp är inte min grej. När jag tagit studenten förväntades jag börja plugga efter. Jag visste inte alls vad jag ville göra egentligen. Därför blev det högskolan, ett program som lät bra och hade goda framtidsutsikter. Första dagen var en chock. Det kändes som om alla var äldre, smartare och snyggare än jag. Redan första dagen kändes fel, men jag kunde ju inte ge upp? Två månader senare, fortfarande på högskolan på ett program jag inte trivdes, insåg jag att det inte handlade om att ge upp. Man kan inte tillbringa fem år på en utbildning för att man är envis. Man kan inte lägga den tid och de pengar som studerandet innebär för att man är envis. Man kan inte slänga bort fem år av sitt liv på något man inte vill för att man är envis. Jag gav inte upp. Jag valde att sluta.

Det tog mig över ett år att inse det. Ett år som jag har slösat bort på att undra om jag gjorde rätt. Var har jag letat efter svaren? Inte där jag borde. Jag har funderat på vad andra tänker när JAG vet att jag gjorde rätt. Varför gör man så mot sig själv? Varför litar man inte på sitt eget omdöme? JAG vet bäst vad som är bra för MIG. Det är inte svårt egentligen. Det är skillnad på att ge upp och att själv välja att sluta!