Fnutter

Idag är det exakt fem månader sedan Elin och jag stod på Älvsjömässans parkering och väntade på att ponnyn skulle komma. Med risk för att låta som en riktig klyscha tycker jag att tiden har gått extremt fort sedan dess. Det är alltså hela fem månader sedan jag fick hem henne.

På ett sätt känns det som om jag har haft henne för alltid, på ett sätt som att det var igår hon kom. Rakt in i hjärtat tog hon sig i alla fall. Den busiga lilla ponnyn. Namnet Lycka känns klockrent, precis det hon är för mig.


Första dagen hemma. En liten, orolig ponny som genast tydde sig till mig och undrade var sjutton hon hade hamnat.

Idag är hon betydligt mer självständig. I morse hittade jag henne inte när jag kom på morgonen. De brukar stå vid grinden och vilja ha mat. Hagkompisen Filur stod själv vid grinden. Jag fick leta runt ett ganska bra tag innan jag hittade henne i ett buskage längst bort i hagen. Helt obekymrad. Den här gången var hon i alla fall kvar I hagen...

Tömkörningstur i morse. Positiva ponnyn, som tillskillnad från andra fjordisar (inga namn, mamma), som går långsammast bort från stallet och ökar farten på väg hem, älskar att vara ute på upptäcksfärd och blir sur när vi ska gå hem igen. (På bilden alltså på väg bort...)

Tänk att en resa till Vetlanda kunde sluta så bra.

Lycka <3