Fnutter

Jag har lyckats igen. Lyckats med att gör en sådan där sak som ingen annan någonsin gör. Och då inte på ett bra sätt.

Var ute hos ponnyn igår. Hon var inte helt med på noterna och tyckte att hästarna ute i hagen var mycket mer intressanta än att lyssna på mig som satt på huk och fixade med hennes ben. Jag skulle ge henne en liten dask på benet, Lycka rör på sig och vips: Jag har stukat handen. När jag slog min häst. Karma?

Det finns många ord att beskriva det med. Hästmisshandel. Hästägarmisshandel. Klantarsel. Eller något.

Så klart var det högerhanden. Lagom till att tentaplugget. Jag lyckas inte bara göra något man inte borde kunna lyckas med, jag tajmar det dessutom perfekt. Heja mig.

Tömkörde efter och försökte fota samtidigt. Inte helt lyckat kanske, men fin var hon <3

Igår tänkte jag ta en lugn kväll i stallet, komma hem ganska tidigt och helt enkelt ta en lugn fredag. Vad jag hade glömt i mitt mysplanerande var den lilla detaljen att det var fredag den trettonde. Inget mys där inte. Istället ägnades kvällen åt en häst med foderstrupsförstoppning. Inte min, utan istället M's och naturligtvis befann hon sig i New York.

Så stackars Tellus stod och hulkade, darrade och slemmade genom både näsa och mun medans jag och Dijana stod och väntade på att ambulatoriska skulle komma. När veterinären väl kom hade det gått över, men för att vara säkra på att inget satt kvar skulle det sondas. En veterinär, tre veterinärstudenter, tre hundar, två förvirrade tjejer och en Tellus som absolut inte ville ha ner sonden. På det min ponny i boxen bredvid, hon förstod inte alls varför ingen pratade med henne och tyckte (högljutt) extremt synd om sig själv. Tur att jag har en häst som inte tror att världen kretar runt henne.

Det var också ett sätt att tillbringa en fredagskväll.

Enligt rapport från S mår han bra idag i alla fall. Nästa gång M säger att hon ska åka bort får vi kedja fast henne...


Tellus i bakgrund, utan foderstrupsförstoppning...

En allmänt hysterisk och hästig helg satte standarden och sedan har veckan fortsatt på samma sätt. Plugg, en tur till Eskilstuna (med häst, dock inte min), lastträningar, hovslagare och långa härliga luncher. Så har det sett ut. Nu känner jag hur påsklovskänslan börjar smyga sig på och jag hoppas att den inte anfaller helt riktigt än, förmiddagen i morgon ska jag ta mig igenom först. Därefter bär det av ner till Öland. Mamma och jag fram i bilen och två fjordhästar bak i transporten. Underbart.

Först ska det bara packas. Städas. Och köra ett stycke kombo till Arlanda.

Dressyr på Darita helgen (och Ylva, jag ber om ursäkt för min odressyriga matchning, jag skulle ju inte rida...) 

Idag är det exakt fem månader sedan Elin och jag stod på Älvsjömässans parkering och väntade på att ponnyn skulle komma. Med risk för att låta som en riktig klyscha tycker jag att tiden har gått extremt fort sedan dess. Det är alltså hela fem månader sedan jag fick hem henne.

På ett sätt känns det som om jag har haft henne för alltid, på ett sätt som att det var igår hon kom. Rakt in i hjärtat tog hon sig i alla fall. Den busiga lilla ponnyn. Namnet Lycka känns klockrent, precis det hon är för mig.


Första dagen hemma. En liten, orolig ponny som genast tydde sig till mig och undrade var sjutton hon hade hamnat.

Idag är hon betydligt mer självständig. I morse hittade jag henne inte när jag kom på morgonen. De brukar stå vid grinden och vilja ha mat. Hagkompisen Filur stod själv vid grinden. Jag fick leta runt ett ganska bra tag innan jag hittade henne i ett buskage längst bort i hagen. Helt obekymrad. Den här gången var hon i alla fall kvar I hagen...

Tömkörningstur i morse. Positiva ponnyn, som tillskillnad från andra fjordisar (inga namn, mamma), som går långsammast bort från stallet och ökar farten på väg hem, älskar att vara ute på upptäcksfärd och blir sur när vi ska gå hem igen. (På bilden alltså på väg bort...)

Tänk att en resa till Vetlanda kunde sluta så bra.

Lycka <3

Underbara vinterland, med massor av snö. Skulle gå en promenad med ponnyn. Då den plogade vägen inte är så lång tänkte jag gå en annan runda. Min i teorin fina tanke var "Hur mycket snö kan det vara?".

Så här i efterhand kan jag berätta att det var massor. Varför vände jag inte då? Jo, för jag fortsatte mina felaktiga tankar med "Det blir säkert mindre snö längre fram".

Det blev det inte. Ponnyn hade snö upp till magen, jag upp över knäna. Jag lovar att ponnyn flinade i smyg åt att det tog sådan tid för mig. Jag flinade inte i smyg. Jag svor, högt. Men vände jag? Nej, jag fortsatte pulsa och svära med en flinande ponny. I vissa lägen skulle jag också vilja ha fyra ben.

Note to self: nästa gång jag tänker "Det blir säkert mindre snö längre fram". VÄND DIREKT!

Mamma följde med ut till ponnyn idag. Uppdraget var att fotografera när jag red. Till min stora glädje var bara huvudet kapat på två av fyrtio bilder. (Och det är riktigt bra ska ni veta!)






Tror min ponny tyckte jag var lite lat som satt på henne i stället för att springa själv. Som synes är jag mer än nöjd med detta upplägg.


Vi tog första galoppen idag också. Pigg ponny, som sådan tur var tyckte jag var lite för tung för att ge sig på några större bockar. Hon nöjde sig med några små... (Och det där med rätt och fel galopp gav vi sjutton i idag.)

Är nöjd med dagen!

Älvsjömässan igår. Två förvirrade, fnissande flickor i en bil med hästtransport på en stor parkering. I två timmar. Det är viktigt att man är ute i god tid. Tur att jag inte är någon amatör så att vi hade en massa gott att fika på. Med fika och skitsnack går tiden ändå ganska fort.

Så kom hon då ändå. Ponnyn. Stackarn verkade lätt uppgiven efter sex timmar i transport och sedan lastas ur vid älvsjömässan och så vidare in i nästa transport. Snäll är hon. Stod så snällt och stilla hela vägen genom Stockholm och ut till stallet. Piggnade till när vi lastade ur vid stallet.

In med henne i stallet (och ljuset). Mitt fina lurvtroll. Gjorde sig snabbt hemmastadd och påbörjade projektet "äta-upp-all-halm-i-boxen". Är man fjording så är man. Jag hade vissa problem med att slita mig. Hade nog stannat hela natten om inte E muttrat något om att hennes sambo nog skulle bli glad om han fick se henne något...

Hade stora problem med att inte svänga förbi stallet påväg till skolan. Lyckades dock. Hemvägen däremot svängde jag in. Hon har fått gå själv innan vi ska släppa ihop henne med de andra i eftermiddag. Jag låtsas att anledningen att hon kom springande och gnäggade när jag kom inte alls beror på att hon gick helt själv.


Lyckängs Alexandra f-07 e. Alexander Lukas 183 u. Lyckängs Tindra ue. Vilje 175

Så nu har jag alltså en ponny. Dessutom är vi lediga imorgon vilket betyder att jag redan har fått helg. Det är okej att hata mig om ni vill. Själv är jag så glad att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Stallplats fixad. Nu är det bara besiktning av ponnyn kvar. Nästa vecka kommer hon. Herregud. Det är på riktigt nu.

Då borde det vara okej att börja köpa grejor till henne? För det måste man ju få göra. Viktigt det där.

Jaha, hur ska jag nu kunna koncentrera mig på pluggandet när jag bara längtar efter ponnyn? Ett riktigt I-landsproblem.

Lyckängs Alexandra. Tre årigt fjordsto. Diplomsto med 42 poäng. Längar, väntar och längtar. När jag borde plugga...

På söndagen blev det till att ta sig upp tidigt för att köra ner ponnyn till Östergötland och den blivande pappan till hennes föl (om vi nu har sådan tur, peppar, peppar). Färja och grejor. Ponnyn var betydligt lugnare än både mig och mamma. Hon är smart hon.

Slutligen framme och lämnar av henne. En mycket nöjd ponny konstaterade att det fanns betydligt mer mat på det nya stället än hemma hos oss. Något säger mig att det inte kommer gå någon nöd på henne. Den största risken är att vi sedan har en stor tunna som inte vill åka med oss hem igen...

Avlämnandet fick ett abrupt avslut när gårdens ägare under vår fikastund fick höften ur led. Ambulans och hysteri. Ett snabbt lämnande av gården med hästtransport för att ge plats åt ambulansen. Vi håller tummarna för att det blir bra.

Lite halvchockade körde vi hem med en tom transport och hoppas att vi nästa gång kör en transport med en ponny med föl i magen.


Sötnos innan avfärd. Något förvirrad av allt ståhej...

Fick jag rätt eller fick jag rätt? Har varit hemma i en och en halv timme och fortfarande inte fått upp värmen. Regnskurar och blåst. Suck.

Duktiga var de i alla fall. Mamsingen och älsklingsponnyn. Fick bättre poäng än både jag och systeryster fick första gången vi tävlade. Livet är orättvist... Fick en förvånad kommentar av en annan mamma också: "Är det du som coachar morsan?". Yes det är det, och tydligen gör jag det bra också!

Bästa <3

Herregud! Det blev en massa av allt. Mest en massa hästar. Minst blev det av sömnen.

En natt i Norrköping. En natt i Vetlanda. Och en natt i Linköping. Man skulle kunna kalla det en östgötsk- och småländsk roadtrip. Med mamsen. Roligt hade vi. Trötta blev vi.


Fullt med fjordhästar. Fullt. De var överallt. Blev kär. Hur ska man kunna välja ut en hingst till älsklingsstoet? Kan man inte ta flera? Eller blir det fel då? Förslag har vi i alla fall. Så att det räcker och blir över.

Nygodkända Gandalf. En stockholmare, det värmer extra. Bästa hingst totalt blev han också, den "lilla" tvååringen!

Lite Norrköping blev det som sagt. Där hann jag med lite kändisspaning (i form av Carolina af Ugglas som checkade in på hotellet precis före mig). Lite spårvagnslekande (jag och saaben en tidig morgon, det ingen ser är det ingen som lider av). Och så lite lyxhotell.

I Vetlanda blev det som sagt en massa häst. Vandrarhem. Trevligt folk.

Och Linköping som avslut. Lite mormor och god mat. Så började måndagen med en väldigt tidig morgon och trängas med alla andra påväg tillbaka till Stockholm. Förstår inte hur folk orkar köra i rusningstrafiken varje dag. Varför åker de inte kollektivt? Det går ju knappast fortare att sitta i kö?


Föreläsningar hela dagen idag. Och jag sov faktiskt inte på riktigt!