Fnutter

Jag satt och sorterade lite bilder på datorn och fastnade vid bilderna från i somras. Speciellt de från Rhodos. Jag och ett gäng tjejkompisar tillbringade en underbar vecka där. Jag vill ha sommar igen! Jag har egentligen inte någonting emot vintern, men nu är det bara slask och is. Så länge det är snö känns de okej, även om våren och sommaren är och förblir mina favoritårstider. Det är bara det är is och slask. Isen är verkligen inte min favorit, jag lyckas alltid halka! Det går knappt att vara ute. Jag brukar vara ute och promenera, springa och rida, men med all is är det helt hopplöst. Både hästarna och jag halkar bara runt. Nej, lite vår skulle inte sitta helt fel, eller allra helst, massor med sommar....                                          
                         
                         Tjejerna vid stranden

Varför ska det vara så jobbigt att städa? Hade bestämt att jag skulle städa idag och min vana trogen skjuter jag upp det så länge som möjligt. Jag vet att det är mycket bättre att göra det direkt och kunna göra annat sedan. Tyvärr blir det aldrig så. Jag hittar alltid på annat som "jag bara måste göra först", jag skulle nästan vilja påstå att jag är en mästare på att hitta på undanflykter. Gick upp vid tio i morse, tänkte städa först, men så tänkte jag att det är roligast att rida när det är ljust ute. Tog mej ut till stallet, red, segade mig där så jag inte kom hem förrän två. Åt lunch och hamnade sedan framför datorn... Egentligen är inte själva städningen jobbig, bara så tråkig att jag aldrig orkar börja. Nej, helt allvarligt, nu måste jag fixa det! Dags att vara stark och sluta upp med undanflykterna.

Igår var jag i Uppsala för att äta middag och gå på bio med A. Hon hade flyttat till en ny lägenhet, så innan jag körde dit var det dags för vägbeskrivning... Jag vet inte riktigt vad det är med mig och vägbeskrivningar, men när någon har gett mig en beskrivning och jag ska ta mig dit själv, får jag nästan lite panikångest. Är vi flera som åker är det ingen fara, men åker jag själv är det helt hopplöst. Till saken hör att jag är helt värdelös på höger och vänster, det blir alltid fel. Förra gången A precis hade flyttat och jag skulle dit, lyckades jag hamna fel. Jag var själv helt övertygad om att jag hade kommit rätt, jag tyckte att jag följt vägbeskrivningen perfekt och stod utanför ett ganske nybyggt, rött hus, precis som jag skulle. Det visade sig, när jag ringde A och undrade var hon var, att jag hade tagit höger när jag skulle ta vänster, så jag stod utanför fel nybyggda, röda hus. Så där brukar det gå när jag ska någonstans och fått vägbeskrivning.

Igår lyckades jag dock, till min stora förvåning, komma fram utan några felkörningar. (Jag trodde att jag kört fel en gång och stannade för att ringa, men det visade sig att jag var på rätt väg.) Jag var fruktansvärt imponerad över mig själv. A var dock inte lika imponerad, hon tyckte att eftersom jag ringt henne två gånger så kunde det inte räknas som duktigt... Men att köra igenom nästan hela Uppsala, som jag inte hittar i för fem öre, med en handskriven vägbeskrivning och lyckas komma rätt, tycker jag är bra vad än alla andra säger. Det här med GPS skulle kanske vara någonting för mig?

Vi hade roligt under kvällen i alla fall. Först var vi och åt pizza på en liten mysig restaurang och sedan var det dags för bio. Vi såg "Bröllopsduellen". Helt perfekt för mig, jag älskar amerikanska komedier. De ska vara lagom förutsägbara och innehålla mycket humor. Den här var kanske lite väl förutsägbar, men det var mycket skratt! Mest från A och mig, de andra förstod inte alltid det roliga som vi såg...

En härlig kväll, och det var mycket lättare att hitta hem än dit!

Jag och pappa var och hälsade  på min farmor i Västerås idag. Det blir inte så ofta jag kommer dit, men en gång i månaden försöker jag hinna med. Jag vet hur mycket det betyder för henne att jag kommer dit, men det tar nästan hela dagen, så det blir inte oftare än så. Min farmor är över åttio år, bor själv i sin gamla lägenhet sedan farfar gick bort för ungefär fem år sedan, hon har kronisk värk och hjärtproblem. Hemtjänsten kommer en till två gånger om dagen för att hjälpa henne, men trots allt detta vägrar hon inse att hon är gammal. Vi i familjen tycker synd om henne för att hon bor ensam eftersom hon är en väldigt social person. Någon gång har vi tagit upp ämnet att flytta till något hem så att hon har någon mer att prata med på dagarna än sina krukväxter och hemtjänsten. Då tog det tvärstopp. "Jag vill inte bo på något hem, där bor det ju bara massa gamla kärringar, och någon gammal kärring har jag inte blivit än!" Jag älskar verkligen min farmor! Trots att hon är trött jämnt, har värk och inte ens kan duscha själv, vägrar hon ta att hon är gammal. Det är krut i tanten! Jag önskar att hon kunde leva för evigt då hon är, och alltid har varit, ett stort stöd för mig.

Man brukar säga att ens liv kommer till ett vägskäl några gånger i livet. Nu känns det som om jag står vid ett, men tyvärr ser jag inte vad det står på skyltarna, jag vet inte ens vilka alternativ jag har. Det har snart gått två år sedan jag tog studenten, borde jag inte komma på vad jag vill göra med mitt liv snart? Jag avundas verkligen de som vet vart de vill och kämpar för att ta sig dit. Själv bara står jag här vid mitt vägskäl och funderar. Mitt problem är nog att jag tänker för mycket. Jag vill plugga vidare, men när jag tittar på utbildningar tänker jag bara: "är det verkligen det här jag vill göra resten av mitt liv?". Man ska nog inte tänka så, då hittar man förmodligen fel med allt. Många av mina kompisar har börjat plugga och trivs, så varför skulle inte jag hitta någonting som passar mig? Vilken väg ska jag ta? Jag får helt enkelt börja med att ta reda på vad det står på skyltarna.

Jag jobbar som hästskötare i ett litet stall, vilket betyder att jag ofta går själv med bara hästarna och katten som sällskap. Det gör att jag har lite för mycket tid att fundera på. När jag var liten var jag en dagdrömmare, och det hänger väl kvar lite än idag. Jag ska alltid överanalysera allting, ofta till stor irritation för min kära lillasyster. Därför tänkte jag nu börja blogga så jag kan få ventilera mina funderingar utan att nöta ut öronen på mina kompisar och familjen.

Vem är jag då? Jag tog studenten 2007 och började efter det att plugga till civilingenjör på KTH. Efter två månader där hoppade jag av då jag insåg att ska man lägga fem år och en massa studieskulder på en utbildning ska man göra det för att man vill, inte för att man "bör göra det". Hästarna har alltid funnits i mitt liv, så nu jobbar jag som sagt som hästskötare medan jag funderar ut vad jag vill göra i framtiden. Att fortsätta jobba med hästar känns inte så lockande, för mycket slit och för lite pengar. Nu går tankarna på att kanske söka till sjukgymnastutbildningen till hösten. Vi får se hur det blir!