Trött
Det blir nog bra det här. Nu tror jag på det själv också. Det gjorde jag inte igår. Idag känns det som rätt val.
Det blir nog bra det här.
Då ska jag börja skolan igen då...
Det blir nog bra det här. Det känns så. Ibland. I nästa stund undrar jag vad jag håller på med. Någon sa att det hörde till när man började nytt. Det gör nog det.
Jag försöker inbilla mig att jag mest är nervös för Passe-vännen. Han får sin döds- eller livsdom imorgon. Det fungerar en stund, sen börjar jag undra varför jag är så nervös för bilen. Det blir ju som det blir? Då kommer jag på att det är skolan jag är nervös för igen...
Usch, kommer inte kunna sova i natt! Längst in känns det som om jag valt rätt. Jag hoppas att det blir bra.
Min mage säger att det är rätt. Samtidigt som den slåss mot fjärilarna.
Hej svejs!
Ha nu en rolig lördag!!! (Inte för rolig bara systeryster...)
Om någon undrar...
"Men du har ju varit där förrut. Hur kan du inte hitta?" Ehh, jag har åkt tåg de senaste fem åren, det kör inte riktigt samma väg som bilarna... Innan körde jag inte själv, var liten och hade inte full koll på vilken väg hon körde...
"Kör rakt fram i rondellen." Hur kör man rakt fram i en rondell med fem utfarter? Jag chansade. Det visade sig vara rätt...
"När det står skyltat Sturefors till höger ska du köra till vänster." Bara den meningen säger väl allt? Att det sen inte ens fanns någon skylt där det stod Sturefors gör inte direkt saken bättre...
Eller när jag var nästan framme och ringde mormor för att höra var jag skulle parkera. Efter många om och men från hennes sida så visade det sig att jag hade varit på rätt ställe från början. Men hej, en extra tur i Linköping är ju aldrig fel?
Nej, min släkt och vägbeskrivningar... Men det löste sig till slut i alla fall.
Linköping
Problemet är att jag aldrig har kört ner till Linköping. Så vi får se hur det här går. Eller, till Linköping lär det inte vara något problem, men när jag väl är där. Hur ska jag hitta hem till mormor då? Jag hittar ju inte i Linköping!
Någon sa GPS. Jag undrar om mina föräldrar ens kan stava till det? Så det blir det gamla hederliga sättet med en vägbeskrivning. Tur att jag är tjej så jag klarar av att göra två saker samtidigt. Läsa karta och köra bil. Det här kan blir roligt!
Förhoppningsvis kommer jag hem igen sent onsdagskväll...
IKEA!
Nu har jag i alla fall upplyst dem (flertalet gånger) om att när jag flyttar hemifrån önskar jag mig ett presentkort på IKEA. Får verkligen hoppas att budskapet gick fram.
Ja, ja...
Mina föräldrar skulle över till grannarna på fest idag. Knytis och de skulle göra efterrätten. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men på något sätt lovade jag att göra den. JAG! Som bränner vid makaroner! Bestämde mig för en "kola-chokladpaj". Det gick förvånandsvärt bra. Tappade ingenting, välte inte ut någonting, kom ihåg alla ingredienser.
Fast jag undrar om det är meningen att den ska vara svartbränd på ovansidan? Ja, ja, det är ändå inte jag som ska äta den...
Ouups...
Skulle några stycken hem till E igår. Jag var lite dålig på att planera, som vanligt. Systemet blev lite i sista minuten. Då min kära passe-bil inte är helt positivt inställd till livet just nu blev det kris. På riktigt. Kom på att pappas bil stod hemma. Nu är min kära far inte så jätteglad i att låna ut bilen. Men talesättet "det man inte vet lider man inte av" finns av en anledning.
Gasar iväg ner till systemet, hem igen. Är noga med att ställa bilen EXAKT som den stod, ändra tillbaka ALLA inställningar. Inspekterar flera gånger så att allt såg ut precis som innan. Tillslut nöjd och går in. Då sitter pappsen vid köksbordet och ser lätt mordisk ut! Han brukar aldrig vara hemma före sex när han åker kommunalt, men då hade han tydligen åkt hem tidigare för att kunna åka ut och fågelskåda. Med bilen.
Tydligen har han dessutom stått och titta på när jag jobbat med att få allt att se ut som innan. Tycker att han skulle kunna se humorn i det hela?
Hm, det blir nog endel fjäsk de närmaste dagarna...
Fnutter vs. Parkeringsvakter
Då var det dags igen då. Lura parkeringsvakter. Denna gången inte på 24-timmarsparkeringen hemma hos oss. Nej, borta på Arlanda. Skulle hämta mamma. Brukar inte betala avgiften där utan sitta kvar i bilen istället. Den här gången var parkeringsvakterna lite mer nitiska...
Sitter i bilen, ser att det står två parkeringsvakter och tittar på bilarna, så jag ringer mamma och hör vart hon är. Hon står och väntar på väskorna. Suck. Lägger på, tittar upp för att se vart lapplisorna tog vägen. Då står en av dem precis utanför bilen och knackar på min ruta.
Stödig parkeringsvakt (varför är de alltid biffiga?): "Det är avgift här."
Jag (snällt och oskyldigt): "Oj, *fnitter* ska bara leta fram mynten."
Parkeringsvakten ser lite misstänktsamt på mig, men går bort och ställer sig med sin kompis. Jag låtsas lite pliktskyldigt leta mynt. Tittar upp, parkeringsvakten råstirrar. Tittar ner och låtsas leta. Tittar upp, parkeringsvakten stirrar fortfarande. Fortsätter låtsas leta. Vi håller på så i nästan tio minuter. Då har alla andra bilar åkt. Helt allvarligt. Hur stor är chansen att parkeringen utan för terminal fyra är HELT tom vid fem en vardag? Vad gör parkeringsvakterna då? Jo, båda två ställer sig precis utanför min bil och råstirrar på mig (som fortfarande låtsas leta mynt). Insåg att det kanske inte är så troligt att man letar efter mynt i tio minuter. Suckar, tänker att jag får väl lägga i något mynt då. Går ur bilen och bort till automaten. 40 kronor är lägsta avgiften! Tittar bort mot parkeringsvakterna som fortfarande iakttar mig. Ger upp totalt och stoppar in kortet i automaten. Då kan såklart inte automaten läsa mitt kort. Ser att mamma (äntligen) kommer ut. Ser samtidigt hur parkeringsvakterna börjar gå lite åt andra hållet. Drar tag i mamma, småspringer bort mot bilen och åker innan de hinner komma tillbaka. Utan att ha betalt.
Jag vann! Och ingen kan säga att jag inte kämpade!
Lite allvarlig på tisdagskvällen...
"Jag trodde aldrig att jag skulle bli en gammal tandlös gumma."
Hon har humorn kvar i alla fall. Hon har huvudet kvar. Men kroppen... Hon har konstant värk och är allmänt sjuk. Hon har lyckats få nästan alla sjukdomar som man kan få. Orkar knappt göra någonting. Och som sagt, konstant värk. Hela dagarna, hela nätterna. Idag sa hon något som fick mig att börja grina:
"Jag hoppas att jag får somna in snart. Lugnt och stilla här hemma. Bara somna in..."
Jag vill inte att det ska vara så. Men jag vet att det är så det är. Det är det som kallas livet. Varför?
Farmors fönster, där hon sitter hela dagarna. Där farfars gamla glasögon fortfarande ligger kvar...
Farmor <3
17 augusti
Imorgon blir det en tur till Västerås och farmor. Henne har jag inte träffat på nästan tre månader. Där kommer det att bli en massa skitsnack. Vi är bra på det redan innan. Och nu när det dessutom har hänt en massa saker! Tur att systeryster inte ska med, hon brukar tröttna på vårat tjattrande redan efter en timme. Systeryster ska gå i skolan istället. MOAHAHAHA!
Resultatet av gårdagens experiment
Hade kanske vissa problem med att komma på cykeln bara. Och med att komma av. Och med att låsa upp cykeln. Annars gick det bra. Skulle nästan vilja säga mycket bra. Jag var grym i uppförsbackarna!
Hmm, så här i efterhand var det kanske inte så smart att cykla?
På westernträning med E
Intressant dag:
- Vi åkte genom Knutby. Överlevde utan att bli indragna i någon sekt.
- Vi pratade med Patrik, E's utomordentliga GPS, som dessutom gjorde så att vi hittade rätt. E skrattade åt att jag tystnade så fort han började prata. Men vadå? Det är oartigt att prata i munnen på någon!
- Vi hejade på Ragnar i uppförsbackar.
- Vi kom fram till att bilfolk (läs män) kan vara lite underliga ibland.
- Vi lekte pensionärer och beundrade landskapet. Eller, lekte och lekte, vi var ganska ärliga...
Sammanfattningsvis kan man säga att vi hade en riktigt trevlig och rolig roadtrip ut till Roslagen. Hästtransporten, Lucas och ridlektion var bara en bonus!
Ikväll blir det av till E igen. På cykel. Min plan är att om jag har cykeln kan jag inte hälla i mig alltför mycket. Återstår att se om tanken på cykeln hindrar mig. Ett litet experiment så där på lördagskvällen. Spännande!
Guidetur i Uppsala
Men allt har ett pris. Priset för den här dagen var förödmjukelse. Framför varje ställe som hon berättade om tvingades jag posande stå medan hon fotograferade. Hennes förklaring var "så att du kommer ihåg och kan repetera". Eller hur! Så nu finns det cirka 40 bilder där jag står och försöker hålla mig för skratt på olika platser i Uppsala. Samma fånflin på 40 bilder. Något för facebook kanske?
Tyvärr (eller sådan tur är?) ville min dator inte riktigt, så enda bilden jag har syns jag knappt på. Det är Uppsala Konsert&Kongress om någon undrar...
Efter rundturen fick jag en lektion i det studenter är bäst på: FIKA. Ja, jag kanske klara av att börja plugga igen!
Mest stolt är jag över att jag lyckades ta mig, alldeles själv, från A's lägenhet och tillbaka till stationen. Visserligen var det bara raka vägen, men ändå. Med mitt lokalsinne skulle det ha kunnat sluta hur som helst.
Det blir lugn kväll ikväll. Har lovat E att följa med på westernträning i morgon. Hämtning klockan 07:00. Att jag aldrig lär mig...
HEJ MAMMA!
HEJ MAMMA!
Mamma <3
Och kom ihåg: Läser du får du skylla dig själv!
Dagen...
Annars uppförde jag mig. Om man bortser från incidenten med rulltrappan. Men jag tycker att det var rulltrappans fel, den gick ju åt fel håll. Alltså bortser vi från det!
A och jag körde ombytta roller. Hon handlade en massa och jag knappt någonting. Inte så roligt kanske, men bra för ekonomin! Eller ja, min ekonomi i alla fall.
Men jag kanske inte ska ropa hej än...
Passe-bilen startade! Har skjutit upp att testa sedan jag kom hem i tisdagskväll. Efter nästan en vecka kom jag inte på fler ursäkter. Syrran med ut och prova. Det gick! Älskade bilen!
Visserligen startade den först på fjärde försöket, men så har den stått i sex veckor också. Det där konstiga ljudet struntar vi i, höjde man musiken så hördes det inte... Och bromsarna... Bilar kan säkert vara lite stela och konstiga efter så lång vila?
Det viktigaste: Kasettbandspelaren fungerade utmärkt!
<3
smile with the sad,
love what you got and remember what you had.
Always forgive, but never forget,
learn from your mistakes, but never regret.
People change, things go wrong, just remember:
life goes on
Om du vill slår jag. Alltid.
Är man riktigt duktig så...
Mamma kommer hem i morgon. Har lovat att huset ska vara i topp när hon kommer. Jag ska börja snart. Snart. Hon kommer faktiskt inte förrän på eftermiddagen. Jag klarar det här. I topp!
Det kan ju inte alltid gå som man vill...
Blev "The Proposal". Igen. Jag skrattade lika mycket den här gången...
Hemåt då, A kör, vi lämnar av M i Helenelund och kör ut på motorvägen. So far so good. Men sen ville det sig inte riktigt. Punktering. PUNKTERING! Får bilen göra så?
Där står vi. På motorvägen klockan tolv en onsdagskväll. Jaha. Dags att byta däck då:
Fram med grejorna. Stolta. Så långt gick det bra. Men sen... Man var tvungen att ha verktyg för att få bort navkapseln. Fanns det? Näpp. Uppgivna. Mycket uppgivna.
Blev till att ringa efter hjälp. Klyschigt? Med två tjejer som inte kan byta däck? Vem tycker det?
Assistancekåren kom tillslut. Och till vår stora glädje fick han hålla på i nästan tjugo minuter, varav tio med att få av navkapseln. Då kan vi ju inte ha varit helt efterblivna?
Vid ett på väg hemåt igen. McDonalds hade stängt. Elakt.
Kan även berätta att det är en lögn att folk (läs män) stannar och hjälper en när man står vid en bil med punktering, varningsblinkers och kort kjol. En stor fet LÖGN. Vi stod där en timme och inte en j***l stannade. Visserligen var det natt, men det var ju i alla fall några bilar ute...
(Och ja, att ta fram kameran när något sånt här händer är min första reaktion...)
Hemma igen!!!
Då var man i Sverige igen då. Känns konstigt. Kroatien känns som en annan värld. Nästan som om det inte var på riktigt. Tur att jag har en massa bilder som bevis!
Tillbaka till verkligheten. Ta tag i allt. Börja nya livet. Suck.
Längtar redan tillbaka. Dagar med massa sol och bad ("Idag måste vi pressa!". "Vadå? Du menar ligga på stranden i tio timmar istället för åtta?"). Ingen stress. Mysiga promenader. Underbart vackra vyer. Roliga människor. Skulle vilja skriva en massa god mat också. Det var faktiskt gott. Men pasta med ajvar fem dagar i rad räknas kanske inte som lyxmat?
Fått en massa minnen. Minnen som alltid kommer att följa med. 
Blir mer uppdaterat senare. Man måste tydligen packa upp också... och provsmaka allt godis från taxfree'n!
