Fnutter

Är alltså tillbaka i Uppsala. Nio dagar på ön. Nio dagar av sol, hästar, skratt och mys. Jag trodde att det skulle kännas jobbigt att komma tillbaka till verkligheten. Men när verkligheten är solig, grön och har en temperatur på 22 gradar. Ja, då känns det helt okej.


Ponnyn och jag lekte dressyrekipage nere på ön, mellan bocksprången och kaffekopparna.

En allmänt hysterisk och hästig helg satte standarden och sedan har veckan fortsatt på samma sätt. Plugg, en tur till Eskilstuna (med häst, dock inte min), lastträningar, hovslagare och långa härliga luncher. Så har det sett ut. Nu känner jag hur påsklovskänslan börjar smyga sig på och jag hoppas att den inte anfaller helt riktigt än, förmiddagen i morgon ska jag ta mig igenom först. Därefter bär det av ner till Öland. Mamma och jag fram i bilen och två fjordhästar bak i transporten. Underbart.

Först ska det bara packas. Städas. Och köra ett stycke kombo till Arlanda.

Dressyr på Darita helgen (och Ylva, jag ber om ursäkt för min odressyriga matchning, jag skulle ju inte rida...) 

Ett erbjudande om lunch. I utbyte mot att tillbringa två gånger fem minuter i en isolerad, rosa låda med en volym på en halv kubikmeter. Om jag gick med på det? Lätt.

Det hela var en övning för att mäta hur mycket värme en kropp producerar och jämföra skillnaden före och efter måltid. Resten av klassen var inte så pigga på varken att lägga sig i lådan eller att få sin vikt och kroppens fettprocent uträknad inför klassen. Jag är ju inte den som är den, så om ingen annan ville så...

Gratis lunch (väldigt god) och avslappning i lådan (det VAR avslappnande, så länga som man inte tänkte på att storleken påminde om en kista...). Det var min dag det. Helt okej.


Igår räddade jag för övrigt kombon när hon glömt både nycklar och mobil hemma. Det var ganska roligt det med.

Inte varmt, men nästan vår
Ingen lösning, men ett spår
Inga planer, men ett steg
Inte där än, men på väg
Det är visst nån som är tillbaka

Underbara, underbara Winnerbäck.

Vårkänslor i stora mått, trots mulet och regn ute. Det är plusgrader mina vänner. Plusgrader. Flera stycken till och med.



Jag åker till Öland nästa vecka. Livet är rätt bra just nu. Rätt så bra.

Då är det återigen söndagskväll. Den tid på veckan som jag både hatar och älskar. Hatar för att helgen och ledigheten snart är över. Älskar för att det snart är dags för en ny vecka, lite klyschigt sådär, men ny vecka nya möjligheter. Det känns aldrig så sant som just på söndagskvällar.

Helgen har bestått av mycket roligt. Bland annat tre underbara telefonsamtal, olika innebörd, samma härliga glädje. Ett besök av bästa Elin, där vi hann med en tur till ponnyn (där Elin agerade utomordentlig fotograf) och middag med tillhörande tjejsnack. För att bryta av mot det tjejiga har Lisa och jag även jobbat på vår manliga sida och målat om hallen. De fula rödrandiga tapeterna är nu täckta av färg. Vitfärg i mina ögon, men tydligen heter färgen äggskal och det är jätteviktigt att det är just den. (Hm, jag kanske inte behöver jobba på min manliga sida?)

För att räta ut eventuella frågetecken: Ja, hallen ser ut som den borde när den är nymålad (dvs. bättre än innan och med färgen PÅ väggarna). Ja, vi spillde en del. Nej, jag fick ingen färg i håret.

Två glada tjejer på väg mot fotografen, bästa Elin.

I onsdags begav sig jag, Alex och Jossan in till stan för lite fotografering. Efter diverse felspringande (och nej, jag vägrar fråga efter vägen i Stockholm) hittade vi rätt. Problemet när vi väl hittat rätt var att vi inte vågade gå in. På en skamfilad garageport satt en skylt som sa att detta var modellfabriken och att det bara var att gå in. Efter att ha ringt Alex väktarpojkvän och försäkrat oss om att han kunde komma och rädda oss om det var obehagligt vågade vi oss in. Väl inne var det inte alls samma skumma känsla som utanför (då vi varit helt övertygade om att vi skulle bli kidnappade och sålda som sexslavar).

Efter sminkning, där det kändes som om hälften hamnade I ögat var det dags att fotas. Rolig fotograd, fnittriga tjejer, spårad fotosession. Om vi ska ta det kortfattat. Något seriös kort blev det i alla fall. Även om de oseriösa dominerade. Sjukt roligt hade vi i alla fall.


Som sagt... Och ja, att det är Jossan som håller i pistolerna är mer än symboliskt.

Efter avslutad plåtning blev det Donken för hela slanten, välförtjänt och gott. Alex skulle vidare, så jag och Jossan tog tåget till Uppsala själva. Efter en språngmarsch för att hinna med tåget satte vi oss flämtande i en vagn. Bara för att inse att den tid vi sprungit som galningar för att hinna med inte var avgång utan ankomst. Vi fick fint sitta och vänta i tjugo minuter på att tåget skulle gå. Om vi kände oss smarta? Självklart, precis som vanligt när jag och Jossan ska göra saker...

Som kombon så fint påpekade var det ett tag sedan jag uppdaterade (till min mammas stora förtret). Tillbaka igen alltså.

Ny kurs som har startat. Näringsfysiologi och foderkunskap. En kurs jag sett fram emot länge och hoppats mycket på. Hittills har den levt upp till mina förväntningar. Idag överträffade den förväntningarna när våra föreläsare blivit magsjuka så jag blev ledig. Inte fy skam det inte.

Skolveckan har alltså gått i fodrets tecken. Vi började lite fint med att titta på de olika sädesslagen. Hur töntigt kändes inte det på en skala? Ännu töntigare kändes det att jag faktiskt inte kunde så bra som jag trodde. Pinsamt. Vi har fortsatt med diverse föreläsningar och provtagningar. Borrat i en ensilagebal till exempel. Haft en föreläsare med tendens för felsägningar. "Så gör man två flugor på smällen." Eller att jämföra en slangsilo med en kondom i en klass med (för tillfället) bara tjejer.

Jorå, vi gillart!