Inte riktigt som alla andra
Små saker som väger upp det helt.
1. I torsdags red jag ut en runda på ponnyn för första gången.
2. Jag ser i alla fall ut från mitt skrivbord.
3. Och bäst av allt; Ylva är här som terapi.
Så nu sitter vi tre stycken, i varsitt rum, och pluggar. Lördag hos ett gäng studenter. Oh yes.
Man vet att man har köpt en ponny...
- Man får ett samtal att hästen har rymt och inte hittas. Hästen kommer tillbaka när det är matdags.
- När allas kommentar är "åh, vad söt". Varför kallar ingen henne för snygg?
- Alla andra hästar är ren (snö = ingen lera), medans ens egen har grenar och bark intrasslat lite överallt istället för lera.
- Hästen har lyckats få upp dörren till boxen där allt hö förvars och satt i sig massa under natten (här bör det tilläggas att det har varit samma stänganordning i x antal år) (kanske även bör tilläggas att medbrottsligen var stallets andra ponny).
En ponny var det ja...
Min fina ponny. Både för söt och för smart för sitt eget bästa...
Hjälper det att sova med huvudet i boken?
Inlärning.
Hur svårt ska det vara?
Mycket tydligen.
Om en vecka tänkte jag komma tillbaka till det riktiga livet.
Detta fotografi hänger som stor tavla i vårat vardagsrum. Positiva tankar. Härliga minnen. Kroatien 2009.
Tentaplugg
Tentaångest + en massa koffein = lätt hysterisk jag
En vecka kvar. Miljoner saker kvar att trycka in i huvudet.
Nästan helt frisk nu i alla fall, annars vet jag inte vad jag hade tagit mig till. Så mycket har jag i alla fall lärt mig av den här kursen att jag vet att det inte går att ta livet av sig genom att hålla andan...
Varför är det alltid all onödig information som fastnar?
Frisk, fast ändå inte
Och det gör ingen frisk människa.
Jag hoppas på tillfriskning alltså...
Sjuk
Om man nu skulle få välja en tidpunkt att bli sjuk, då skulle jag INTE välja en vecka innan sluttentan. Men får man välja? Nej, uppenbarligen inte.
Mår i alla fall bättre idag än igår. Har planerat att vara helt frisk i morgon. För visst är det så det fungerar? Om man inte får välja när man blir sjuk, då måste man åtminstone få välja när man ska bli frisk. Så det så.
I morgon alltså.
Dålig sömn kan ge många symptom
Det första hysteriska utbrottet kom lägligt. Extremt lägligt. Så lägligt att även Estlands presidentfru fick skratta. Åt oss, inte med oss.
I min värld är det självklart att om man ser en hel poliskaravan och en limousin så måste man ju se efter vem det är. Sedan kanske man inte behöver se efter så ordentligt att sju personer hänger ut genom ett litet fönster. Dessa sju bör kanske heller inte vara klädda i dissektionsrockar och blodiga förkläden. Vi kunde ju inte veta att de skulle svänga in precis vid vårt fönster så att de såg oss så bra... Ja, ja ett gott skratt förlänger livet!
Om vårt första skrattutbrott var på lågstadienivå (minus förklädena) var resterande på högstadienivå. Den nivå där någon ser en snygg kille, pekar ut honom för resten av gruppen och alla börjar fnittra. Pinsamt, jag vet, men idag väldigt sant. Det där med hur långt hörhåll egentligen är kan tvistas. Hoppas att våra offer hade vett nog att ta det som en komplimang (för det om något är precis vad det är).
Hoppas på att morgondagen hålls på en något högre nivå. Dagens nivå var bedrövlig, om än väldigt rolig. Hoppas helt enkelt att jag kan sova bättre i natt.
Jag letade bild och kunde inte låta bli, förlåt! Detta är alltså de med huvudansvaret för utbrotten, framförallt de på högstadienivå. Bilden är förövrigt från sista tentafesten innan sommaren.
Ett sällsynt exemplar
Efter skolan hämtade jag bästa Ylva på stationen. Efter många om och men. Så många om och men som bara vi kan ställa till med. Jag gör som vanligt och skyller på andra, denna gång på eniro. Hur kan de visa en väg på kartan om den är avstängd i verkligheten? Att jag bott i Uppsala i ungefär ett år och kanske borde veta det (och hitta utan att behöva titta på eniro) är en helt annan sak.
När vi väl lyckats hitta varandra bar det av ut till ponnyn där jag tvingade Ylva att leda min bitska ponny och mig på en promenad på isen. Snäll kompis. Javisst.
Efter det begav vi oss hem till lägenheten och dagens egentliga huvudattraktion: perkolatorn. Plötsligt hade tidstjuven slagit till igen (ni vet, så där som den brukar göra på mornarna när man vet att man hade gott om tid från början) och klockan hade blivit halv sju. De timmar som Ylva var här pratades det konstant, nästan så att jag fick skoskav på stämbanden. Roligt hade vi.
Ett perfekt exmepel på en underbar dag helt enkelt. Så som alla borde vara. Egentligen.
Lite sommarsaknad framkallade dagen också. Snart så. Snart.
Dagen då? Den går att sammanfatta kort. Plugg, mat, plugg, springa, mat, plugg, stall, plugg. Så roligt har jag idag.
Jag lever på gårdagen helt enkelt.
Histologitentan skriven
Jag var förhållandevis lugn innan. Kunde till och med sova natten till idag. Brukar aldrig kunna sova natten innan en tenta. Kände mig lugn på förmiddagen, fram till klockan tolv. Då gav paniken mig en rak höger. Bang. En timme innan tentan välde all panik in. Som om den sparat sig bara för att kunna vara ännu värre när den väl kom.
Vad gör man då när tentapaniken infinner sig? Jo, man åker till skolan och stressar upp alla andra också. Någon form av rättvisa måste det ändå vara här i livet.
Efter en tenta har man rätt att fira på något sätt. Om det då är lite för nära nästa tenta för att man ska våga ge sig på det där med tentafest, får man lösa det på något annat sätt. Själv köpte jag en billy's pizza, polly och satte mig framför Sex and the City. Så det så.
Egentligen har jag massa bilder på min mobil som jag skulle vilja visa, men jag lyckas inte få in dem på datorn. Teknisk som jag är. Ni får helt enkelt överleva utan.
Joråsåatte...
I torsdags tillbringade jag lunchen med att titta i mikroskop (bland annat en rosa gristestikel i hög förstoring, tänk hur mycket roligare det låter än det egentligen är). Tydligen räknas man som nörd om man hoppar över lunchen till förmån för mikroskopet OCH ler medan man gör det. I vilket fall är jag en stolt nörd.
Fredagen gick till en början i samma seriösa anda. Fyra timmars föreläsning med gulligaste professorn. Därefter gick det utför. Skulle iväg och köpa födelsedagspresent till mamma och storhandla mat. Inne på Hööks hittar jag den sadel jag har funderat på att köpa. Vad gör jag då? Jo, jag köper den, blir så glad över att jag hittade den att jag åker med den direkt till stallet för att prova på hästen. Det där med presentköpt och mathandlanden glömde jag helt bort av bara farten. Så kan det gå.
En fredagskväll som inkluderade ett stycke systeryster, ett stycke kombo, ett stycke utgång och ett stycke jag som blev kvar i soffan och somnade framför TVn. Nörd var det ja.
I går firade familjen mamma, som inte har samma uppfattning som resten av oss om hur man bäst firar. Vem väljer rödvin framför skumpa och frukt framför lyxglass? När man fyller år får man bestämma själv. (Grattis igen mamma!) Det gjorde å andra sidan blev det mer gottigt till oss...
En liten fin summering alltså. Mest för att slippa dyka ner i de där böckerna igen. Jag har tenta i morgon.
Fascinerande
Jag har alltid tyckt att studenter överhuvudtaget, och Uppsalastudenter i synnerhet, är lite speciella. Inte alls på ett dåligt sätt, men ändå speciella. Jag själv är inget undantag.
Idag var inte heller något undantag. Jag vet inte vad jag egentligen tycker är konstigast:
- Att jag ens kommer på tanken att ge mig ut och springa när det är mörkt, minusgrader, blåser och snöar massor.
- Att jag gör det med ett leende.
- Eller att jag inte, på långa vägar, är ensam om att göra det.
Note to self: när det var ett tag sedan man sprang kan man inte förvänta sig att hålla samma hastighet som förut. Och om man nu mot förmodan ändå lyckas hålla samma hastighet är risken att man sträcker en muskel väldigt hög. Det gör väldigt ont också. Men sprang, det gjorde jag.
Från en annan gång när jag gav mig ut och sprang i fel väder. Fast den gången var det för varmt istället...
Så kan det gå
En förvirrad tjej under en effektiv dag. Så är det.
Om man börjar dagen som man brukar sluta den (med stallet alltså) känns hela dagen bakvänd. Dessutom blir kvällen väldigt lång. Jag kan plugga den tid jag normalt är i stallet. Yeay. Eller något.
Har även hunnit med en promenad med A förutom skolan. Mycket prat, självklart bara om viktiga saker. Och om vikten av att veta vad som är viktigt på riktigt. (Fika, mys, promenader och fina saker. Om ni undrade.)
Lite kaffe på det här så blir det bra.
Tillbaka till verkligheten
Normalt efter en ledighet känner jag mig laddad och redo att köra igång igen. Den känslan saknar jag just nu. Det jag däremot har är en känsla av att vilja lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet. Vad gick fel? Varför är jag inte peppad?
Kanske kan man inte bara lita på att känslan ska infinna sig spontan. Kanske måste man göra någonting åt det själv. Kanske måste jag ta tag i det och peppa upp mig.
Om det är så det är ska jag göra det. Snart. 
Straxt bär det av till stallet och skruttponnyn som jag inte har sett på en vecka. Det om något borde få fart på motivationen tycker jag.
Då var det snart slut för denna gång
Dagarna här har tillbringats i stallet. Bortset från den dagen när vi var insnöade, då spenderades dagen inne.
Mockandes, fikandes, skrattandes och ridandes. Så har vi levt dagarna. Ett levnadssätt som har resulterat i träningsvärk i alla muskler jag känner till och sittben som ömmar så att jag är glad att jag inte ska rida imorgon.
Att tillbringa morgondagen sittandes i en bil lär gå utmärkt, har jag bestämt. "Elleeer?" För att ta ett citat som upprepats flitigt under veckan av Y...
Blir det bättre med ett förlåt?
Men som Y sa: tänk så mycket jag kommer hinna plugga idag om jag inte tar mig härifrån. Som sagt, älskar snön.
Öland <3 ??
Fast all den här snön, är den verkligen nödvändig?
Snövallarna när jag började närma mig stugan i måndags. Måste säga att jag tycker de överdriver lite. Snöskaparna alltså.
Min bil kändes plötsligt ännu mindre...
Rolig start på ledigheten
"Jag vill inte oroa dig, men jag hittar inte din ponny."
En förrymd ponny, en matte som befinner sig på Öland och en stackars K som ska ta in hästarna och har familjen väntande i bilen. På detta så klart mörker ute för att försvåra upphittandet av den förrymda ponnyn. Kul upplägg. Läge för panik.
Vi diskuterar olika ställen hon kan ha tagit vägen. Jag sitter och funderar på hur snabbt jag kan köra tillbaka och vilka jag kan ringa för att gå skallgång. Plötsligt hör jag K ropa till "Men titta, där är hon ju." Tydligen hade hon tröttnat på att vara en förrymd ponny och ville tillbaka. Vart hon varit vet vi fortfarande inte.
Jag som oroade mig redan när jag åkte, vara borta från ponnyn en vecka, tänk om det händer något? Och så ringer de när jag bara varit här i fyra timmar. Jag har inte direkt blivit lugnare nu. Tänk att jag skulle gå och bli en hönsmamma. Av stora mått.
Mitt hjärta
2011
Jag glömde det där med nyårslöften. Jag släpade mig upp till soffan någon gång runt lunch idag. TVn (som jag till min stora förvåning faktiskt lyckades installera och få att fungera alldeles själv) är nu min bästa vän.
2010 avslutades med en kanon kväll. 2011 börjar med en värdelös dag. Precis som det ska vara då.
Ett perfekt slut på dagen vore väl om jag lyckades köra fast i snön på stallvägen. Som det ser ut nu är det inte en alltför omöjlig händelse. Om man nu ska vara positiv...
