Fnutter

Musse ägnade dagen åt att följa mig med blicken vart jag än gick. (Vilket kan ha varit för att han fick gå i en hage utan gräs...)

Det fick mig att tänka på en annan häst. Som alltid följde mig med blicken när jag var där. Från samma hage, för flera år sedan. Samma blick. Massor av minnen.


Tur att minnena finns kvar, även om det är allt...




För övrigt så lyckades jag slå i huvudet när jag steg ur bilen idag. Jag har haft samma bil i över två år och idag slår jag i huvudet för första gången. IDAG. Jag som annars är så klantigt. Att jag inte har gjort det tidigare? Bula i huvudet. Så jäkla onödigt!

Jag skulle göra tre saker idag förutom att jobba. Jag skulle till systemet, köpa nya linser och åka till Uppsala och umgås lite. Idag har jag jobbat och varit på systemet... Nej, jag vet inte heller vad som hände.

På systemet var det kaos i alla fall. Varför kan inte folk göra saker i tid? Varför är alla ute i sista sekunden? Jag menar, att jag är det är okej, men alla andra? Hur svårt kan det vara att handla några dagar innan?

Såg min gamla körskolelärare på systemet också. Han köpte två flak med öl. Ska inte körskolelärare vara helgon?


Valborg i morgon. Jag förstår inte hur jag kunde missa det? Det ledde i alla fall till att jag lovade att komma "på torsdag" till en och "på valborg" till en annan. Skickligt! Eftersom jag tyvärr inte kan dela på mig tog jag det som låg närmast. (Att E också jobbar på dagen så att jag inte är den enda som inte börjar vid tio på förmiddagen utan kommer nykter vid fem, kan eventuellt ha spelat in. Eventuellt.)

Idag har jag bytt till sommardäck på bilen. Stolt över mig själv (och jag vet att alla andra gjorde det för två veckor sedan, men jag har faktiskt varit borta...). Jag gjorde allt själv! Pappa var visserligen med, men det var mest som moraliskt stöd. Vad skulle jag ha gjort om något gick sönder när jag står själv borta vid verkstan? (Vad som nu kan gå sönder, och hur min pappa nu skulle kunna lösa det. Men det kändes bättre.)

Man kan tycka att ens pappa borde ta över och fixa allt om man bara ler och ser hjälplös ut. Inte min pappa inte. Han bara flinar och tittar på. Gör jag något fel säger han ingenting utan väntar till jag upptäcker det själv. "Du måste lära av dina misstag." Det är väl bra egentligen, jag lära mig ju ordentligt, men jag måste säga att det är frustrerande att få däcket över sig för att man inte sparade den översta skruven tillsist. Lyckas få bort däcket från min misshandlade kropp och möts av pappas flin. Roligt! Å andra sidan är jag en av få av mina tjejkompisar som skulle kunna lösa det själv om jag fick punktering. Och det kan jag tacka pappa och hans "vad var det jag sa"-flin.


Någon som känner för huvudvärk? Ett enkelt recept: Ge dig ut och spring i värmen, svettas massa, drick inte tillräckligt med vatten efter och tillbringa resten av kvällen med att pimpla rosé vin. Huvudvärk garanteras!

Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att tanka innan det börjar gå ner på det röda. Men det är det, svårt alltså. Jag tror aldrig att jag har lyckats. Väntar alltid in i det sista, tills det är nästan helt tomt i tanken. Peppar, peppar har jag inte lyckats få soppatorsk än. Än... Istället för att tanka kör jag säkert fem mil till, samtidigt som jag oroar mig för att bensinen ska ta slut. Men åker jag och tankar? Nej. Tur att det är nerförsbacke hela vägen till macken...

Annars har jag tagit årets första "samla D-vitamin pass". (Eller som man skulle kunna kalla, "se hur röd man kan bli i april". Det blev inte så farligt, lite mer åt det rosa hållet. Solkräm? Vadå, det är ju bara april...)

Sitter lungt och fint vid TVn igår kväll. Stilla och fint. Helt utan förvarning går mitt diadem sönder. Det bara spricker och skjuts iväg. Det borde inte hända, inte när jag är helt stilla. Redan där borde jag ha blivit misstänksam...

Idag stod jag och krattade på jobbet. Jag hade krattat hela stallplan, en fin (stor) hög mitt på planen hade jag fått ihop. Precis när jag är färdig och ska ta upp högen för att slänga kommer det en vindpust. Eller pust och pust, en kraftig sådan. Hela min fint ihopkrattade hög spreds ut. Blev jag misstänksam? Nej.

Kommer hem från jobbet. Min telefon ringer. A undrar vad jag ska göra på valborg. VALBORG? Det är tydligen mindre än en vecka kvar. Hur har jag kunnat missa det? Glömma bort att det är Valborg! Jag borde ha sett tecknen...

Red ut en kvällstur med mina kära vänner, Yankan och E, som jag inte har träffat på nästan tre veckor. Yankan kallar sig själv och sin pålle Mårten för idiotern. Det finns en anledning. Hade Mårten varit människa hade han haft grav ADHD. Nu är han inte människa utan bara en idiothäst. Vi tycker om honom i alla fall!

Som alltid när man rider med dem blev det en händelserik tur. Vi blev jagade av en ilsk pudel (okej då, en nyfiken, men hur farligt låter det?). Mötte Kalle med hans låtsas flickvän. Gömde oss i skogen för bonden. Red på Bengan. Körde hästrugby. Och snackade en massa strunt. Händelserikt... För ovanlighetens skull skrämde vi inte slag på något litet barn. Det måste ju räknas som bra gjort?

Chiksweekend inbokad 8-10 maj på Gotland. Pinsamt att erkänna kanske men jag har aldrig varit på Gotland, men på Öland har jag varit massor med gånger och är ganska nöjd med det. Men Gotland blir det alltså, de andra två har ju stuga där, så jag blev nedröstad...


Man hamnar lätt lite efter när man är liten och tjock (förlåt, jag menar har kraftig benstomme...) Och nu menar jag alltså ponnyn. Det är ju hon som springer...


Men hon är söt i alla fall mitt lilla troll (eller mammas om man nu ska vara så jäkla noggrann!)


Mysig tur i underbart väder var det! (Får man säga så om man är under fyrtio?)

Fina Kingen är halt och kommer aldrig att bli helt bra... Lite för mycket skador i de gamla benen. Nu blir det vila och skruttande i hagen fram till hösten och ett nytt beslut då. Det känns tungt. Men trots allt bättre än att inte veta... Han har i alla fall levt ett händelserikt liv och jag inbillar mig att han har varit lycklig den tid E och jag har jobbat med honom. Hur det blir nu får framtiden utvisa...



För övrigt så har min fina målaroverall fått vila idag, regnet hängde lite för tungt i luften. Jag har konstaterat att man inte bör raka benen när man precis har sprungit en halvmil, det finns då en viss risk att man förlorar lite av fotknölarna. Och slutligen så bör man inte lägga saker man inte vill ska hittas i samma ficka som busskortet och sedan be någon annan hämta busskortet.

Och nej, jag har fortfarande inte packat upp...

Eller problem och problem. Jag har inget problem med min bil (för en gångs skull, om man bortser från att högerblinkersen bara fungerar när den själv vill, och jag väljer att bortse från det...), men alla andra tycks ha problem med den. Återigen vet jag inte riktigt om det är ett problem, men folk har börjat titta efter min bil när jag åker förbi. Jag började fundera på varför man tittar efter en bil som åker förbi, och kom fram till detta:

 - Den är sjukt snygg.
 - Den ser konstig ut på ett eller annat sätt.
 - Musiken spelas så högt att alla utanför kan höra.
 - Personen som kör bilen kör som en idiot.
 - Bilen låter konstigt.

Jag funderade länge på vad som var mitt problem. Jag kom fram till att det måste vara för att den är så sjukt snygg. Jag menar finns det något snyggare än en gammal, lätt rostig, familjebil från 1994? Jag tror inte det.



Det konstiga är ju att de har börjat titta efter den nyligen. Den har alltid sett ut som den gör. Jag har alltid spelat musik (för?) högt och inte kör jag som en idiot jag inte. Alltså måste det betyda att folk plötsligt har insett hur snygg den är. För det kan inte vara för att bromsarna gnisslar och att motorn låter som om den har astma. Nej, det måste vara för att den är så snygg!

Fnutter +           = SANT!


Och ja, bilen är alldeles smutsig, men helt allvarligt, försök åka på sådana här vägar dagligen och hålla bilen ren:        

     

Nette, min kära chef, var och köpte målaroverall till mig idag. Hon tänkte inte riktigt på att de var i herrstorlekar. Så nu kan jag både måla och tälta i den. Finnemang!

(jag tycker att det är lite roligt att mina långa naglar sticker ut, men det är ju viktigt att just de syns, så tur att den inte var längre i armarna...)

Finns det någon som passar i overall? Eller, man kanske ska säga som så, att alla är fina i overall...


Benen var förlånga och grenen satt vid knäna. Bättre för stort än för litet. Och nu kan jag alltid skylla på att den är fel i storleken... Dessutom får jag plats med en massa kläder under, om det plötsligt skulle bli vinter igen. Det får kanske plats en till person i, då kan vi vara två som målar. Då går det dubbelt så snabbt!


Redo att måla! (Och nej, den röda näsan har ingenting med systempåsen att göra, inte att jag var glad heller...)

Jag tycker att det är kul att måla. Att påstå att jag är duktig på det är dock en överdrift, en kraftig överdrift. Men roligt är det. Dagens uppdrag för den föredetta hästskötaren och numera målaren, var att börja på hagstaketen. Glad i hågen beger jag mig ner till hagarna för att måla stängsel. (Nette påminnde mig tre gånger om att jag skulle stänga av elen innan jag började. Och till min egen förvåning kom jag ihåg det och fick för ovanlighetens skull ingen stöt)

Jag började måla och funderade på om jag kanske borde byta bana, strunta i högskolan, jag var grym på att måla! Först. Ca två meter staket senare har jag mjölksyra i arm, handled och även i handen. Ganska skickligt. Fem meter staket och nästan en timme senare bestämmer jag mig för att sluta och bege mig hemåt. Tycker att jag har varit riktigt duktig. Reser på mig, sträcker på mig. Ser stolt på det jag har målat. Vänder mig om, tittar på det jag har kvar. Ungefär tvåhundra meter. Det är roligt att måla. Det är roligt att måla. Det är roligt...

Jag kan i alla fall lista saker som jag inte lyckats göra som jag brukar göra när jag målar:
 - Jag har inte doppat håret i färgen.
 - Jag har inte tagit i min mobil med fingara fulla med målarfärg
 - Jag har inte vällt ut någon färg

Dessutom hamnade den mesta färgen på staketet. Jag smutsade heller inte ner min overall, även om det kanske var meningen? Däremot fick jag färgfläckar i ansiktet, men det var också enda stället jag fläckade ner...

Förra veckan spenderades som sagt på Öland. En liten sammanfattning i bilder:

Lekt och jobbat med dessa två (och nej, ridkläder är kanske inte världens snyggaste, och ja, vi har faktiskt jobbat också):


Gosat med alla gulliga lamm, de är verkligen världens sötaste:


Mycket häst har det blivit också (och det är inte en myra som sitter på jättehästen, det är bara lilla jag...):


Mycket promenader i den vackra naturen har det också blivit (nu känner jag mig gammal som tänker så...):


Det har också varit mycket:
 - Godis (Hallå! Påsk? Man får äta godis hela veckan efter också, men nu är det skärpning. Typ. Någongång.)
 - Film (Det bästa sättet att varva ner, även om fyra på en dag kanske kan gå under rubriken överdrivet.)
 - Flum (Försök umgås med Lisa en vecka utan att flumma. Jo gumman, det är visst ditt fel. Jag är helt normal. Alltid)
 - Prat (Och mera prat. Någon kallade det för kackel, men det skriver jag inte under på. Prat var det! Nästan seriöst också. Ibland.)

Och sen slängde jag in en anmälan till högskolan också. Kort och bra sammanfattning. All ångest och sånt struntar vi i, det är ju inte roligt...

Nu ska jag straxt iväg och jobba. Min chef har fått målarryck. Vilket betyder att jag ska måla. Hon har inte tänkt på att det finns en anledning till att jag jobbar som hästskötare och inte målare. Ja, ja, hon märker det väl snart... Jag skulle i alla fall få en fin (kan de vara det?) målaroverall.

Ibland är det jobbigare att inte veta, jobbigare att inte ha ett svar.

Ibland är det jobbigare att veta, jobbigare att ha ett svar.

Nu är det jobbigt att fundera, fundera utan att veta. Jag vet inte om jag vill veta. Tänk om svaret inte är det jag vill...

Jag vill inte bry mig.

Förra veckan tillbringade jag en hel dag med att packa, dåligt planerat och allt i sista minuten. Nu är jag hemma igen. Då ska allt tydligen upp igen! Vad är det för påhitt? Kan inte någon uppfinna en automatisk upp-packare? Gärna med en inställning som kan packa också. Det vore något det! Kom igen nu! Någon? Snälla!

Saknar dig redan din gneg.

Åker hem från öland i morgon... Tråkigt... Kommer sakna allt, framförallt Lisa, som alltid. Hoppas ponnyn blir såld snart så att vi kan komma iväg till Tyskland. Jag vill verkligen iväg. Visserligen är sommaren kanske inte den tid som man ska åka ifrån Sverige, men jag vill iväg. Ska jag börja plugga i höst känns det lite som om det är sista chansen. Hoppas verkligen att vi kommer iväg! Det skulle vara så sjukt roligt. Förmodligen mycket jobb, men lärorikt! Det vore roligt att få göra någonting sånt, innan man blir vuxen. Innan man måste ta tag i framtiden ordentligt. Det sägs visserligen att det aldrig är försent att göra någonting. Men det finns nog olika definitioner på försent. Eller försent och försent, men det kan vara mer eller mindre lämpligt, och just nu känns det som om det är mest lämpligt. Nu har jag ingenting som binder mig, i höst har jag det, med plugg och så. Jag vill iväg nu!

Sitter hemma hos Lisa, framför TV'n. En skön slapp-fredag! I alla fall nu på kvällen, jobb tidigare idag och sen gick vi en långpromenad när jag kom hem till Lisa. Visst är vi duktiga!

Nu är håret nyklippt igen! Jag fick Lisa att klippa det. Nöjd med att jag lyckats få henne att göra det och nöjd med resultatet. Kort och bra! Just nu håller hon på att klippa håret på systeryster. Sen ska jag tydligen klippa Lisa. Det tycker jag är modigt av henne. Speciellt med tanke på att ena gången (av två) när jag har klippt någon annan (min mamma) fick hon gå till frisören för att det blev så ojämnt. Förmodligen ska jag inte berätta det för henne. Jag menar hur svårt kan det vara att klippa topparna lite? Att det finns något som heter frisörutbildning struntar jag i. Det är ju bara att klippa lite... Gå till en riktig frisör? Hallå! Det är ju hur dyrt som helst. Dessutom växer det ut igen om det blir fel...

Alltså lurar jag Lisa att klippa det och systeryster att färga det. Billigt och bra! Utnyttja? Vem då? Jag?

(Och jag har lagt in bilderna på datorn, min egen, nu sitter jag med systerysters. Man kan inte lyckas jämnt...)

Jag tänkte lägga upp bilder från min vecka, men batteriet på kameran dog innan jag hann lägga över dem på datorn. Jag ställer mig bakom ordspråket: "Det är tanken som räknas". Får se om jag orkar en annan dag...

Annars har jag faktiskt varit duktig och sökt in till högskolan. Det blev agronomutbildningen på SLU i Uppsala. Jag tycker att det borde kännas bra nu, men jag får fortfarande panik när jag tänker på det. Trodde att det skulle ha landat nu, men tydligen inte... Min plan är att Lisa ska komma in på den utbildningen hon har sökt i Uppsala också så att vi kan dela lägenhet. Det här med att bo själv tycker jag känns lite väl läskigt (och vuxet). Och då menar jag bokstavligen läskigt. Jag tycker inte om att vara ensam hemma när det är mörkt, speciellt inte att gå och lägga mig när det är jag som måste släcka alla lampor. Sjukt obehagligt. (Att Lisa också är mörkrädd väljer jag att ignorera, det är hennes problem senare!)

Faktiskt riktigt imponerad över att jag lyckades söka in till högskolan utan att missa sista ansökningsdagen. Annars är jag ju expert på att skjuta upp allting. Det hade kunnat bli lite jobbigt...

Nu vill jag iväg till Tyskland! Så om någon vill köpa en sjuårig ponny så säg till. Jag kommer inte iväg förrän Lisa har sålt den!

Om man har tråkigt kan man ägna femton minuter åt att gå runt i en hage på 100*200 meter. Gömma 25 påskägg. Gå därifrån ca tjugo minuter. Sedan gå tillbaka och tillbringa två timmar med att försöka hitta dem igen. Det gjorde jag, syrran och Lisa igår. Vi hittade inte alla... Två stycken ligger fortfarande kvar någonstan i hagen.

Det som egentligen hände var att vi skulle ha "äggletning" i stallet. Det går ut på att en massa barn rider ut en runda och sedan ska de leta efter påskägg som vi har gömt. Detta sker varje år. Varje år gömmer vi en massa påskägg och hittar inte alla. Varje år säger vi att vi borde rita en karta över var vi har gömt dem. Vi gör det aldrig. Normalt har vi några ägg i reserv. Inte i år. Två små barn blev utan ägg... Vi är inte onda, de blev mutade med annat godis när vi kom tillbaka.

Men vi hittade ett gammalt ägg från förra året!

Kom ner i torsdagskväll. Jag kom faktiskt fram tillslut. Jag blev färdig med packningen, det trodde jag inte. Att jag sen fick vänta på min pappa istället för att han inte var färdig på jobbet är en annan sak... Halv elva var vi framme. På något sätt blev jag lurad att köra hela vägen, vet inte riktigt hur det gick till, men det är en talang min far har.

Gårdagen tillbringades i stallet, umgänge och jobb. Trött som sjutton när jag kom hem efter elva timmar i stallet. Stupade i säng vid nio på kvällen och var tvungen att gå upp vid tjugo över fyra i morse. TJUGO ÖVER FYRA. Återigen har min syster lyckats övertala mig att gå upp så tidigt för att åka med henne på hästtävling. Dessutom var jag tvungen att köra idag, så jag kunde inte ens sova i bilen. Det är nästan så att jag börjar fundera över om jag har gått och blivit helt dum i huvudet. Hur kan jag gå med på sådana här saker?

Ja, ja, det var ganska kul i alla fall. När klockan blivit sådär halv sex på morgonen så att man hade börjat vakna. Lisa var med, så det blev inte helt seriöst i bilen. Jo, ibland blev det de, det var när Lisa sov (och så skyller du på att det är mitt fel att det blir oseriöst!). Själva tävlandet gick bra. Felfritt i första klassen, en 90 clear round, och sen ett litet onödigt pet i 1 m, men annars kanon. Hem med en rosett och tre trötta flickor (eller fyra, man kanske ska räkna med AsseBasseBäst också?). Avslutade med McDonalds i Nybro på vägen hem, och konstaterade att så mycket bättre kunde det nog inte bli! (Att jag nu håller på och somna är en helt annan sak...)

         
Lisa, the fredsmäklare                            AsseBasseBäst och SysterYster

Och nej, eftersom det är min blogg kan jag välja att inte ha med någon bild på mig. Så det så!

Snart åker jag!

Jag måste bara packa. Har fortfarande inte börjat än... Men jag har tvättat klart fönstren, och handlat. Så nu är det bara packning och städa av lite kvar. Våra grannar ska passa huset. Mamma och pappa vill så klart att de ska se vilket "perfekt hem" vi har. Ehh, vänta lite, de har känt oss i tjugo år, jag tror att de har fattat hur vi är. Så egentligen borde jag inte behöva städa? Då märker de i och för sig att jag inte städade när de kommer hem... Jag kanske kan skylla på grannarna och säga att det var de som stökade till? Något säger mig dock att jag skulle bli genomskådad...

Packning var det. Det smartaste vore att lägga ut datorn i bilen direkt, annars kommer jag bara fastna här hela tiden. Fast jag ska inte åka förrän vid halv tre, så lång tid tar det ju inte att packa. Hoppas jag. Effektivitet var det. Suck.


Soluppgång tagen från våran altan. På bilden ser man inte havet, men det syns egentligen, om man anstränger sig lite... Oj, tittade när bilden var tagen. Klockan 05:37, vad gjorde jag upp då? Och hur kunde jag vara så vaken att jag lyckades fota? Jag upphör aldrig att förvåna mig själv!

Får de göra så?

Egentligen borde jag inte sitta vid datorn. Egentligen borde jag tvätta fönster (har tretton stycken kvar..), packa (åker till öland i morgon och ska vara borta till nästa söndag) och handla. Å andra sidan ska jag inte åka förrän tidigast straxt efter två i morgon. Ska hämta upp pappa på jobbet vid tre. Så jag har ju massor med tid i morgon?

På något sätt har jag också blivit ansvarig för att packa in allt i pappas bil. Vilket betyder att jag är ansvarig för att allt kommer med. Hur vågar de? Jag hade aldrig litat så mycket på mig själv!

Jag har alltså ägnat dagen åt att komma på bra ursäkter till att inte göra det jag borde. Tycker att jag har lyckats ganska bra. Jag har inte ens börjat packa. Däremot har jag lyckats klämma in att fika fyra gånger. Det är skickligt! Så nu har jag ont i magen av allt kaffe...

Möttes av den här synen på köksbordet när jag kom hem igår:

Blir glad och räknar snabbt ut att min pappa köpt påskpresent till mig, syrran och mamma. Tji fick jag... Det var till hans arbetskamrater. Jag fick ingenting... Stor besvikelse. Hintade lite fint att jag inte hade något emot en sådan påskpresent själv, varpå jag fick till svar att det hade minsan inte han heller... Suck.

Sen fick jag det här av min chef idag:

Haha pappsen, min chef ger mig mycket mer choklad!

Barnslig? Vem då? Jag?

Det känns som om min mobil idiotförklarar mig...

Blev mycket sömn i natt... Försökte sova igen från i helgen... Egentligen hade jag inte behövt vara så trött, inte om jag gått och lagt mig på kvällarna. Men inte jag inte. Nej, innan jag kan somna måste jag varva ner lite, det brukar bli framför TVn. Problemet med det är att det är så skönt att sitta kvar. Nu ljuger jag. Det är inte alls skönt att sitta kvar, min TV-stol är inte skön, mjuk visserligen, men jag får ont i ryggen av den. Ändå sitter jag kvar, det är som om det är en magisk kraft som håller kvar mig. Jag sätter mig vid nio, konstaterar att jag är väldigt och trött och borde gå och lägga mig istället, sen sitter jag kvar till halv tolv i alla fall. Är det så svårt att bara gå och lägga sig vid nio då? Tydligen. När jag slutligen lyckas slita mig ur stolens magiska grepp tar det ytterligare en halvtimme innan jag kommer i säng. Varför? Innan jag går och borstar tänderna och tvättar ansiktet sätter jag mig i sängen och ställer väckarklockan, sen blir jag kvar, sittandes i sängen i minst en kvart. Man kan tycka att jag borde lära mig och inte sätta mig i sängen när jag ställer min väckarklocka, eller ställa den efter att jag borstat tänderna och tvättat mig. Men där är det också någon magisk kraft. Eller något annat... Förmodligen är det ingen magisk kraft. Förmodligen är jag bara lite korkad.

En sak till som är korkat. Att tro att man kan överlåta till sin lillasyster att leta fram rätt platser i biosalongen. Jag trodde att tjejen, vars pojkväns plats jag hamnade på (enligt syrrans anvisningar) skulle mörda mig.

Inte mycket uppdatering senaste dagarna... Torsdagen ägnades åt stall, stall och mer stall. Hemma vid halv nio och somnade framför TVn. Fredagen jobbade jag till två, åkte efter det med E och hämtade ett släp hon skulle låna och avslutade dagen med middag och bio med systeryster. Efter allt det fick vi för oss att först gå till stationen från Kista galleria och därefter från stationen och hem. Hemma vid ett, med skavsår...

Dagen har jag tillbringat i Västerår hos farmor. Under morgondagen ska jag vara hästskötare åt några kompisar som ska tävla, men sen borde det vara lugnt några dagar. Det där med sova har jag inte riktigt hunnit med, men det kommer... Typ på tisdag... Sen åker jag ner till öland på torsdag, massor som ska fixas innan dess också. På ett sätt är det rätt skönt att ha det uppbokat och mycket att göra. Det känns som om det har varit lite väl lugnt ett tag. Man blir lite mer peppad när det är mycket att göra. Även om jag kanske skulle vilja sova lite mer...

Träffade min mamma ute i stallet idag. Jag var så klart tvungen att klaga lite på att det var så lerigt ute. Får då ett snäsigt (eller, snäsigt, jag vet inte, men glatt var det inte) svar: "Du blir ju aldrig nöjd, nu är det ju vår i alla fall. Sluta klaga!" Nej, jag blir nog inte det, nöjd alltså. Har funderat en del på det. Om man skulle vara helt nöjd, vad skulle man då sträva efter? Vad skulle man då ha för mål? Vad skulle man då leva för? Ett visst mått av missnöjdhet tror jag är nödvändigt för att vi ska må bra. Visst kan man vara nöjd för stunden, eller vara nöjd med sitt liv generellt. Men helt nöjd med allt? Vi strävar efter det perfekta livet, i alla fall de flesta av oss. Är det någon som har ett perfekt liv? Vi kanske anser att någon annan har det perfekta livet, men tycker de att de har det? Någonstans tror jag att vi alltid har någonting som vi saknar, någonting som vi är lite missnöjda med. Om det så nu bara är att det är lite lerigt ute, tror jag att vi behöver det för att må bra. För att ha någonting att sträva efter, något mål att leva för. Så låt mig klaga på leran ifred!


Den här hästens naturliga färg är vit. VIT, inte fläckig. Förstår ni varför jag klagar på leran?

Måste bara tillägga att självklart tycker jag mer om leran än det vita mögel som ligger på marken på vintern. Mycket mer. 

Nu ropar systeryster att hon vill ha hjälp med fysiken. Hon kanske har blivit seriös? Eller så ligger hon bara långt efter alla andra...