Igen...
Lovat att följa med systeryster på tävling i morgon. Igen. Och när ska vi upp? Fem... Men hej, det är inte fyra den här gången. Jag får sova en hel timme längre. Man ska vara glad för det lilla!
Man kan ju se det från den positiva sidan också. Vi kommer komma hem tidigt eftersom hon bara ska starta en klass. Då kan jag passa på att jobba lite på färgen när vi kommer hem, och hoppas att det inte bara blir rött...
Visst finns mirakel...
Idag hade han i alla fall fullt sjå med att upptäcka världen, som för tillfället är en box på 4 x 2,5 meter, men det bekymrade honom inte. Han försökte sig till och med på lite bocksprång, men det var benen inte riktigt med på så han trillade. Ramla är ju lite pinsamt, så då flög han snabbt (efter att fumligt ha rest sig...) in bakom mamma igen.
Att lägga sig för att sova var också ett problem. Benen är så långa och marken så långt borta... Det är inte lätt att vara modig när man är så liten...
Jag kanske räknas som partisk, men jag tycker han är underbar. Att han sen inte riktigt har växt i sina långa ben (som är nästan lika långa som mammas redan!) är en annan sak. Söt är han!
Bebis bara tolv timmar gammal
Vad hon håller på...
Inte lika illa som förra gången dock. Det sa krasch-bom-bang på framridningen och sen blev AsseBasse lite rädd för hindren. Fast elva hinder av fjorton på en derbybana känns inte helt katastrof. Men det tyckte systeryster, så dagen är som sagt struken.
Systeryster och AsseBasseBäst på Stensunda Derby (tänkte skriva datumet också, men så kom jag på att dagen var struken, jobbigt att hålla reda på allt...)
Systeryster är på camp med skolan. Sjukt tråkigt att titta på TV ensam. Du får se till att komma in på skolan L, jag vill inte bo själv!!!
Hingstsbetet!
Sen blev de lite närgångna alla tio (Hot Stuff längst till vänster):
Och ännu mer... (Hot Stuff någonstans i mitten...):
Så han bestämde sig för att hellre fly än illa fäkta:
Det var ju bara de att de andra var liiite överlägsna i antal... Först jagade de honom allihop, när de tröttnat på det körde det en och en. Jag vet inte om "Stuffe" inte fattade att det bara var att stanna och visa att han gav med sig, eller om han var för envis. Men sprang, det gjorde han! Tillslut fick ägaren till de två värsta hingstarna gå in och hjälpa honom så att de fick hälsa en i taget.
Man skulle kunna säga att han blev lite kuvad.... Och fick motion för säkert ett år framåt...
Det går inte alltid som man vill...
Men inget ont som inte har något gott med sig? Mamma Classic har idag istället blivit fostermor till en liten fölis som förlorade sin mamma. Hon är helt övertygad om att det är hennes eget föl och fölet är nöjd med nya mamma...
Kings operation blev inställd då veterinären blev sjuk (får de bli det?). Ny tid nästa vecka. Ytterligaren en dag att vara nervös och oroa sig. Suck.
Lång kvällstur med älsklingsponnyn och vännerna. Ponnyn vet precis hur man gör för att få matte på andra tankar. Först vägrade hon gå över ett dike, det slutade med att jag fick hoppa av och gå före medan Yankan stod bakom och hotade (jag tänkte skriva sanningen, att hon slog med spöet, men det låter ju nästan som djurplågeri!?!). Sen hoppade hon snällt alla andra diken utan problem. Hon blev snabbt förlåten och passade då på att bocka lite. Ja, ja, jag hann inte tänka alltför mycket i alla fall...
Idag
I alla fall till att börja med...
Sen försökte hon äta upp prisbuketten. Ouppfostrad! (Och det kan ju inte vara mitt fel?)
<3
Fredagsnöje...
En blöt AsseBasseBråk. Gick det att duscha? Nej, knashästen vägrade gå i närheten av slangen, så jag fick ta hink, efter hink, efter hink... Jag var lika blöt som hästen...
Tillslut färdiga. Hästen knoppad och ren. Och jag behöver inte gå upp förrän halv åtta i morgon!
Herregud, vad har jag egentligen för fritidsintresse?
Darita 11 år!
Efter några år av kämpande blev hon istället dressyrhäst. Idag går hon i och för sig mest och skrotar med mamma, men vi försöker ta oss några pass i veckan! I lagom doser tycker hon jobb är roligt!
Planerna för framtiden är att hon ska bli mamma. Om två år sådär. Fram tills dess får hon gärna fortsätta som hon gör:
- Äta allt hon ser (lera kan duga om man inte har något annat)
- Pussa alla på näsan (som nästan går av på kuppen) för att försöka fjäska till sig godis
- Välta hinkar, gärna med mycket innehåll och gärna så att matte ser men inte hinner förhindra
- Gå upp i vikt bara hon ser gräs
- Busa med mamma och göra som hon vill (orkar hon inte gå längre lägger hon i en tvärnit, varpå mamma tror att hon blir rädd och ska se efter vad det är, undertiden tar Darita en liten paus...)
- Tävla med alla andra hästar (att hennes ben nästan är en halvmeter kortare än de andras och att hon alltid kommer sist bryr hon sig inte om, det viktigaste är att man har roligt...)
- Och bara vara sådär allmänt gullig som bara hon kan!
Eller?
Börja samla frimärken istället?
I alla fall började jag fundera lite över vilken sport jag höll på med. Jag vet ju att ridsporten är skadedrabbad, man jag brukar lyckas ganska bra med att inte tänka på det. Idag höll inte min strategi... En tjej ramlade av på tävlingen. Det brukar kunna gå ganska våldsamt till med totalkvadade hinder och så. Inte den här avtrillningen, den såg ändå hyfsat lugn ut. Jag menar, jag trodde att det gick bra först. Det såg ut som om hon landade på fötterna. Hon föll ihop igen, det tog ett litet tag. Sedan insåg man att det där som lät som om en gren gick av nog inte var en gren som gått av.... Tävlingen fick ett uppehåll på ungefär en halvtimme medan de väntade på ambulans...
Inte bästa uppladdningen inför syrrans första start i 1,10 kanske? Dessutom fick en av syrrans kompisar sin käke avsparkad i veckan. Sex veckor med enbart flytande föda... Näe, man kanske ska byta sport? Samla frimärken? Schack?
Annars gick det bra för systeryster och AsseBasseBäst. I 1 meter var de dubbelnolla. De låg länge på placering, men så kom de sista ryttarna och red felfritt (och snabbare) allihop. Elakt tycker jag. Hon slutade tre sekunder från placering... Hoppning...
Sista klassen, 1.10, gick ganska bra. Tyvärr lyckades de peta ner sista hindret. Otur, men det var trots allt första gången. Trötta och glada åkte vi hem.
Systeryster och AsseBasseBäst i 1 m. Bilderna i 1,10 var lite skakiga efter min nervositet.... Men jag stog inte och hoppade hela banan själv som Mattie gjorde i alla fall!
Fnutter helt slut, röd som en kräfta av all sol och fortfarande lite skakis efter all nervositet.
Kvällstur i solen med mina vänner "idioterna"
Som alltid när man rider med dem blev det en händelserik tur. Vi blev jagade av en ilsk pudel (okej då, en nyfiken, men hur farligt låter det?). Mötte Kalle med hans låtsas flickvän. Gömde oss i skogen för bonden. Red på Bengan. Körde hästrugby. Och snackade en massa strunt. Händelserikt... För ovanlighetens skull skrämde vi inte slag på något litet barn. Det måste ju räknas som bra gjort?
Chiksweekend inbokad 8-10 maj på Gotland. Pinsamt att erkänna kanske men jag har aldrig varit på Gotland, men på Öland har jag varit massor med gånger och är ganska nöjd med det. Men Gotland blir det alltså, de andra två har ju stuga där, så jag blev nedröstad...
Man hamnar lätt lite efter när man är liten och tjock (förlåt, jag menar har kraftig benstomme...) Och nu menar jag alltså ponnyn. Det är ju hon som springer...
Men hon är söt i alla fall mitt lilla troll (eller mammas om man nu ska vara så jäkla noggrann!)
Mysig tur i underbart väder var det! (Får man säga så om man är under fyrtio?)
På Öland
Gårdagen tillbringades i stallet, umgänge och jobb. Trött som sjutton när jag kom hem efter elva timmar i stallet. Stupade i säng vid nio på kvällen och var tvungen att gå upp vid tjugo över fyra i morse. TJUGO ÖVER FYRA. Återigen har min syster lyckats övertala mig att gå upp så tidigt för att åka med henne på hästtävling. Dessutom var jag tvungen att köra idag, så jag kunde inte ens sova i bilen. Det är nästan så att jag börjar fundera över om jag har gått och blivit helt dum i huvudet. Hur kan jag gå med på sådana här saker?
Ja, ja, det var ganska kul i alla fall. När klockan blivit sådär halv sex på morgonen så att man hade börjat vakna. Lisa var med, så det blev inte helt seriöst i bilen. Jo, ibland blev det de, det var när Lisa sov (och så skyller du på att det är mitt fel att det blir oseriöst!). Själva tävlandet gick bra. Felfritt i första klassen, en 90 clear round, och sen ett litet onödigt pet i 1 m, men annars kanon. Hem med en rosett och tre trötta flickor (eller fyra, man kanske ska räkna med AsseBasseBäst också?). Avslutade med McDonalds i Nybro på vägen hem, och konstaterade att så mycket bättre kunde det nog inte bli! (Att jag nu håller på och somna är en helt annan sak...)
Lisa, the fredsmäklare AsseBasseBäst och SysterYster
Och nej, eftersom det är min blogg kan jag välja att inte ha med någon bild på mig. Så det så!
fit for figt x2
Musse på stallplan
En som tror att hon är sjuk nu, är min kära syster. I morse konstaterade hon att hon pluggat flera timmar om dagen tre dagar i rad OCH att hon hade satt på sig en klocka på armen ("jag bara kände för det"). Nu oroar hon sig för att hon håller på att bli ordentlig... Jag tror inte att hon behöver oroa sig för det...
Not our day...
Tävlingsdags igen, för syrrans del, jag åker återigen med som hästskötare. (Att jag aldrig lär mig säga nej?) Idag bar det av till Rådmansö, öster om Norrtälje. Till min förtjusning slapp jag i alla fall gå upp vid fyra, det räckte med sju idag...
En kort beskrivning av dagen
Ganska misslyckad.
En lång beskrivning av dagen (för den som orkar läsa, för mig är det mest terapi...)
Bortsett från att det var massa snö ute när vi gick upp gick morgonen, med packning och lastning, ganska bra. Iväg till tävlingsplatsen, taggade som få. Jag menar, efter tre dagars träningsläger kan det inte annat än gå bra?
Linnea och Astridh på träningsläger tidigare i veckan. Lägg märke till knopparna, det kanske finns en liten dressyrtant i henne också?
När vi kommer dit var det fullt på den egentliga parkeringen, så vi hamnade på en kyrkparkering (redan här borde vi kanske förstått att det inte var vår dag). Syrran ger sig iväg och går banan och jag är fast med vilddjuret. Att hon är stor vet jag, idag kändes det som om hon var ännu större än sina 1,75 meter. Häststackaren var helt slut redan innan syrran hoppat upp. Det fanns ju så mycket spännande att släpa runt med mig för att titta på.
Upp med syrran och iväg till framridning. Rörigt och svårt att veta när man skulle iväg. Snabbt gick det också, och ingen verkade ha full koll (minst av allt jag, jag trodde att syrran skulle slå ihjäl mig när jag inte kunde svara på hennes frågor). Både syrran och hästen var okoncentrerade och fick inte världens bästa uppvärmning, jag tror de rev nästan varenda hinder.
Jaha, dags att bege sig in i ridhuset då. För att det skulle gå snabbt hade de gjort så att nästa ekipage skulle vara inne i ridhuset medan den innan red sin bana. Då måste man ha koll på var den andra rider... Det hade inte riktigt systeryster... Hon kom ivägen för en tjurig tant (eller, jag skulle också ha blivit tjurig om någon kom ivägen för mig så att jag missade första platsen, men jag måste ju hålla på min syster...). Därmed var det lilla fokus syrran hade helt borta. Två bommar åkte, inte hela världen egentligen, men att de åkte berodde helt på att de tappade fokus. Syrran besviken, jag besviken och mamma besviken. Stackars pållen förstod ingenting...
In med AsseBasseBråk i transporten (konstaterade att hon var lite förstor för den, öronen gick emot taket)
Och sen iväg, var planen... Transporten höll inte med. Den låste bromsarna. Jag kan berätta att om man försöker köra iväg med en transport där bromsarna är i går det inte så bra. För det första kommer man ingenstans och för det andra börjar det ryka. Öppnar man dessutom dörrarna kommer all äckelrök in i bilen. Iväg kom vi i alla fall (nästan förgiftade, men vid liv). Då har hästen tröttnat och börjar sparka. Vi åker iväg. Tänker att när vi rullar måste hon koncentrera sig och kan inte sparka. Näe, då kommer det såklart en stor hästlastbil så vi får stå och vänta tills den har kommit på vart den ska. När vi tror att transporten ska gå sönder av sparkandet kommer vi så äntligen iväg och hem utan missöden (om man bortser från att vi nästan körde fel väg).
Kanske inte världens mest lyckade dag. Vi kom dock fram till att för att lyckas måste man ha några nederlag först. Nu har vi haft ett...
Puss på pållen, det var ju inte hennes fel. Visst får hon snygg krullman när man tar ut knopparna ;)
Nu får vi ta nya tag. Jag vet ju att de kan. Nästa tävling är planerad till nästa helg. Många anmälda dock, så vi får se om de får en plats eller om de blir bortlottade. Med den tur de har haft idag känns det inte som om en bortlottning skulle vara helt omöjlig...
Här går det bättre. Längtar till utomhussäsongen! (eller egentligen längtar jag bara allmänt till sommaren...)
Inte syrrans dag idag...
Syrran går på ett idrottsprogram med inriktning ridning och en gång i månaden åker de iväg på camp. De tar då med sig sina hästar och bor på ridskolan i tre dagar. Idag var det dags att åka. Min syster är inte den som lägger tid i onödan på saker, varför packa dagen före när man kan panikpacka precis innan? Vid två åker vi då ut till stallet. Mamma har lovat att köra iväg syrran och hästen vid fem. Gott om tid?
Syrran börjar med att snacka taktik med hästen. Vet inte hur ni känner, men jag tycker inte riktigt att det känns som om pållen bryr sig?
Jag rider iväg på Darita och lämnar syrran åt sitt öde i ca 45 minuter. Var det en lyckad idé? Nej, när jag kommer tillbaka har syrran ägnat dessa 45 minuter åt att fixa en lite grej på sadeln. Var det nödvändigt? Inte direkt. Man måste passa henne hela tiden... Vi börjar istället hjälpas åt att packa.
Min älskade syster kommer på att hon har glömt tvätta vojlocken. "Ähh, det syns inte så mycket att den inte är tvättad." Det gjorde inte när hon sa det. 
Två sekunder senare tappade hon den i leran. Nej, den fick inte följa med.
Efter många om och men fick vi i alla fall lite struktur på det. Innan dess hade vi släpat skåpet hon skulle ha grejorna i genom leran femtio meter, nästan glömt hennes egna kläder och konstaterat att det här var en sådan dag då hon kanske inte borde ha gått upp... Men iväg kom de, får hoppas att de tränar fint! (Medan jag tvingas titta på tv ensam på kvällarna tills hon kommer hem. Man känner sig ganska fånig när man kommenterar vad de har på sig eller gör på tv'n och plötsligt inser att man är ensam i rummet. Hoppas ingen ser...eller hör...)
Duktiga syster!
Bra gick det i alla fall! Duktiga syster och duktiga Astridh! Då varken syrran och hästen hör till de lugna typerna skulle jag inte direkt påstå att det gick lugnt och fint. Fint gick det, inga fel och rosett med hem, men skulle jag säga att det gick lugnt skulle jag ljuga. På vägen höll de dessutom på att skrämma ihjäl tre barn. Astridh tyckte att de var lite i vägen, bäst att stegra sig lite så att de blir rädda och flyr in i ett hörn. Smart häst det där, barn finns det ju ändå så många av!?!
Fina hästen!
Varför?
Linnea och Astridh, Åkerbo, sommar 2008
Jag tycker inte ens hopptävlingar är roliga. Jag är bara rädd att någon ska ramla av. (Hmm, undrar om det kan ha något att göra med att de gånger jag själv tävlat hoppning ofta har slutat med att jag ramlat av...) Det är syrrans första tävling för i år, så jag antar att jag måste ställa upp och stötta henne. Men FYRA?
