fit for figt x2
Musse på stallplan
En som tror att hon är sjuk nu, är min kära syster. I morse konstaterade hon att hon pluggat flera timmar om dagen tre dagar i rad OCH att hon hade satt på sig en klocka på armen ("jag bara kände för det"). Nu oroar hon sig för att hon håller på att bli ordentlig... Jag tror inte att hon behöver oroa sig för det...
Så det kan gå...
Jag börjar så fint med mina chokladbollar. När jag har blandat hälften inser jag att vi inte har något kakao hemma (!). Jag tycker själv att jag får ett genidrag och blandar i oboy pulver iställer. Precis när jag har gjort det hittar jag paketet med kakao... Det är tydligen lättare att hitta det om man tittar i rätt skåp.
Min "matlagning" för dagen blir inte bättre. När jag har gjort chokladbollar får jag för mig att göra smoothie istället. Om man lyfter mixerstaven samtidigt som den är igång kan man, om man har riktigt tur, lyckad skvätta ner hela köket. Tänk så mycket lättare det hade varit om någon bara köpt glass åt mig! (På riktigt, men tack för omtanken Lisa, jag vet inte om det blev fel någonstans på vägen, men jag fick inte din glass...)
Efter alla köksbravader kan jag konstater att jag nu är ännu tröttare än i morse, och det trots att jag tillbringat resterande tid av dagen slappande framför TVn.
blääee...
Näe, det var det där med nya tag denna vecka. Hmm, jag får helt enkelt se till att vara frisk i morgon så kör jag nya tag då! Det som egentligen stör mig mest är att det inte finns någon hemma som kan ta hand om mig. Eller, i alla fall någon som jag kan klaga för och tvinga upp och köpa glass åt mig. Det är väl det minsta man kan begära?
Våren kikar fram ute!
Sommartider hej, hej!
?
För övrigt var middagen god. Väldigt god. Nu väntar jag på efterätt!
min lördagskväll...
Mamma och pappa har bjudit in våra grannar på middag. Yeay... När de gör det i vanliga fall hittar jag på ursäkter och gör någonting annat. Idag orkade jag inte. Så nu sitter jag helt enkelt på mitt rum med dator, snacks och en av välkomstdrinkarna som jag snodde med upp. Precis som en tjugoåring ska göra en lördagskväll? Jag har ju mig själv att skylla, kan ju ringa någon och hitta på något, men jag orkar helt enkelt inte. Eller så är det för att det brukar vara sjukt god mat... Jag vet inte? Drinken var i alla fall god, så det börjar bra!
Not our day...
Tävlingsdags igen, för syrrans del, jag åker återigen med som hästskötare. (Att jag aldrig lär mig säga nej?) Idag bar det av till Rådmansö, öster om Norrtälje. Till min förtjusning slapp jag i alla fall gå upp vid fyra, det räckte med sju idag...
En kort beskrivning av dagen
Ganska misslyckad.
En lång beskrivning av dagen (för den som orkar läsa, för mig är det mest terapi...)
Bortsett från att det var massa snö ute när vi gick upp gick morgonen, med packning och lastning, ganska bra. Iväg till tävlingsplatsen, taggade som få. Jag menar, efter tre dagars träningsläger kan det inte annat än gå bra?
Linnea och Astridh på träningsläger tidigare i veckan. Lägg märke till knopparna, det kanske finns en liten dressyrtant i henne också?
När vi kommer dit var det fullt på den egentliga parkeringen, så vi hamnade på en kyrkparkering (redan här borde vi kanske förstått att det inte var vår dag). Syrran ger sig iväg och går banan och jag är fast med vilddjuret. Att hon är stor vet jag, idag kändes det som om hon var ännu större än sina 1,75 meter. Häststackaren var helt slut redan innan syrran hoppat upp. Det fanns ju så mycket spännande att släpa runt med mig för att titta på.
Upp med syrran och iväg till framridning. Rörigt och svårt att veta när man skulle iväg. Snabbt gick det också, och ingen verkade ha full koll (minst av allt jag, jag trodde att syrran skulle slå ihjäl mig när jag inte kunde svara på hennes frågor). Både syrran och hästen var okoncentrerade och fick inte världens bästa uppvärmning, jag tror de rev nästan varenda hinder.
Jaha, dags att bege sig in i ridhuset då. För att det skulle gå snabbt hade de gjort så att nästa ekipage skulle vara inne i ridhuset medan den innan red sin bana. Då måste man ha koll på var den andra rider... Det hade inte riktigt systeryster... Hon kom ivägen för en tjurig tant (eller, jag skulle också ha blivit tjurig om någon kom ivägen för mig så att jag missade första platsen, men jag måste ju hålla på min syster...). Därmed var det lilla fokus syrran hade helt borta. Två bommar åkte, inte hela världen egentligen, men att de åkte berodde helt på att de tappade fokus. Syrran besviken, jag besviken och mamma besviken. Stackars pållen förstod ingenting...
In med AsseBasseBråk i transporten (konstaterade att hon var lite förstor för den, öronen gick emot taket)
Och sen iväg, var planen... Transporten höll inte med. Den låste bromsarna. Jag kan berätta att om man försöker köra iväg med en transport där bromsarna är i går det inte så bra. För det första kommer man ingenstans och för det andra börjar det ryka. Öppnar man dessutom dörrarna kommer all äckelrök in i bilen. Iväg kom vi i alla fall (nästan förgiftade, men vid liv). Då har hästen tröttnat och börjar sparka. Vi åker iväg. Tänker att när vi rullar måste hon koncentrera sig och kan inte sparka. Näe, då kommer det såklart en stor hästlastbil så vi får stå och vänta tills den har kommit på vart den ska. När vi tror att transporten ska gå sönder av sparkandet kommer vi så äntligen iväg och hem utan missöden (om man bortser från att vi nästan körde fel väg).
Kanske inte världens mest lyckade dag. Vi kom dock fram till att för att lyckas måste man ha några nederlag först. Nu har vi haft ett...
Puss på pållen, det var ju inte hennes fel. Visst får hon snygg krullman när man tar ut knopparna ;)
Nu får vi ta nya tag. Jag vet ju att de kan. Nästa tävling är planerad till nästa helg. Många anmälda dock, så vi får se om de får en plats eller om de blir bortlottade. Med den tur de har haft idag känns det inte som om en bortlottning skulle vara helt omöjlig...
Här går det bättre. Längtar till utomhussäsongen! (eller egentligen längtar jag bara allmänt till sommaren...)
det här med datorer...
Lite bättre...
Njuter av vårsolen, en välförtjänt (?) paus på jobbet.
Har tänkte mycket på det här med högskolan de senaste två dagarna. Precis haft en lång diskussion med Lisa, det känns faktiskt bättre nu (tack gumman!). Det lutar åt Uppsala, SLU och agronomutbildningen. Hur blev det så? Vet inte riktigt, lyssnade för en gångs skull på min mamma, det återstår att se om det var smart. I och för sig är det 21 (!!!) dagar kvar till valet ska vara klart. Jag hinner säkert ändra mig, få ångest och fundera på att bara strunta i allt. Men som sagt, just nu känns det ganska bra. Sen är jag ju så som person att jag har svårt att ta det där sista steget och med säkerhet säga att jag har bestämt mig. Det pinsamma är att det som nästan känns jobbigast med det här beslutet är att det var mammas föslag. Varför är jag så? Varför vill jag alltid göra tvärtom vad min mamma säger? Jaja, jag får hoppas att det här känns rätt även nästa vecka...
Gaahh, bara 22 dagar kvar!
Blev bjuden på lunch i Sigtuna av min chef idag. Härligt! Ett mysigt ställe med bufé, jag älskar bufé. (Fast jag undrar om det är helt normalt att tycka bättre om salladen och soppan än själva huvudrätterna?) Huvudrätterna bestod av makrill med potatismos eller kroppkakor. Jag tog makrillen, kroppkakor ska ätas på Öland, så är det bara.
Sussie: "Åh, kroppkakor. Det var länge sedan." Hon tar en tugga. "Jaha, det var därför det var så länge sedan." Hon tog också av makrillen...
Det möglar fortfarande ute... Hoppas det slutar snart. Det skulle kännas bättre om åtminstonde något gick som jag ville. Som att det blev vår...
Tro det om du vill
Så här ser den ut idag...
En vecka! Det är roligt att jobba på landet. Jag älskar grusvägarna... Snacka om att det kan gå utför snabbt. Jag kanske borde börja träna ordentligt igen? Eller, jag gör det när det blir bättre väder. Så att man kan ut och springa utan att halka på isen. Jag tror jag ska äta chokladglass istället. Bra substitut?
Jaha...
Det här vaknade jag till i morse. Jag är fortfarande övertygad om att det är vår. Jag är fortfarande övertygad om att det inte är snö. Mögel kanske? Det ÄR vår. Jag menar, det är ju slutet av mars! Klart det är vår...typ...eller något...
Inte syrrans dag idag...
Syrran går på ett idrottsprogram med inriktning ridning och en gång i månaden åker de iväg på camp. De tar då med sig sina hästar och bor på ridskolan i tre dagar. Idag var det dags att åka. Min syster är inte den som lägger tid i onödan på saker, varför packa dagen före när man kan panikpacka precis innan? Vid två åker vi då ut till stallet. Mamma har lovat att köra iväg syrran och hästen vid fem. Gott om tid?
Syrran börjar med att snacka taktik med hästen. Vet inte hur ni känner, men jag tycker inte riktigt att det känns som om pållen bryr sig?
Jag rider iväg på Darita och lämnar syrran åt sitt öde i ca 45 minuter. Var det en lyckad idé? Nej, när jag kommer tillbaka har syrran ägnat dessa 45 minuter åt att fixa en lite grej på sadeln. Var det nödvändigt? Inte direkt. Man måste passa henne hela tiden... Vi börjar istället hjälpas åt att packa.
Min älskade syster kommer på att hon har glömt tvätta vojlocken. "Ähh, det syns inte så mycket att den inte är tvättad." Det gjorde inte när hon sa det. 
Två sekunder senare tappade hon den i leran. Nej, den fick inte följa med.
Efter många om och men fick vi i alla fall lite struktur på det. Innan dess hade vi släpat skåpet hon skulle ha grejorna i genom leran femtio meter, nästan glömt hennes egna kläder och konstaterat att det här var en sådan dag då hon kanske inte borde ha gått upp... Men iväg kom de, får hoppas att de tränar fint! (Medan jag tvingas titta på tv ensam på kvällarna tills hon kommer hem. Man känner sig ganska fånig när man kommenterar vad de har på sig eller gör på tv'n och plötsligt inser att man är ensam i rummet. Hoppas ingen ser...eller hör...)
Tre systrar...
Annars var McDonalds skoj. Donken mittemot centralen är alltid rolig på natten. (Kanske inte om man är själv dock...) Igår var polisen där och hämtade en pundare som gjorde kraftigt motstånd, samtdigit som en annan pundare petade på poliserna med krycka och försökte hjälpa till (samtidigt som han sjöng). Vem han försökte hjälpa var lite oklart...
Jag och syster på väg!
Och en sak till. Om man tänker vara smart och sno pappas busskort istället för att köpa eget bör man titta noga så att det inte har gått ut. Att spärren inte öppnas är ett tecken på att det har gått ut.
Imorgon...
Det var vår idag också. Det bestämde jag direkt när jag gick upp och därför klädde jag inte på mig vinterkläderna. Inga långkalsonger, ingen extra tröja, inga tjocka strumpor och så på med vårskorna. Jag frös... Det var bara två grader ute, blåst och moln, men sol på eftermiddagen. Och det där vita som trillade ner från himlen på förmiddagen var INTE snö, för det är vår nu. Så det så!
Jag = Psyko
Jag tror att jag eventuellt kan ha blivit sjuk i huvudet. På riktigt. Jag lyssnar på Carola och Brintey Spears. Vet inte hur det gick till, men jag är besatt. Jag har alltid tyckt illa om deras musik, på gränsen till hatat. Inte nu, nu lyssnar jag på dem hela tiden. Vad har hänt? Jag har alltid tyckt att jag har haft ganska bra musik smak, visserligen rejält blandad, men i grund och botten bra. Blandat genrer beroende på humör, men alltid hållit en viss klass. Nu vet jag inte vad som har hänt, jag bara hoppas att det går över. Jag menar, helt allvarligt, Carola och Briteny Spears! Att jag inte ens kan bli besatt av en i taget. Nej, två artister jag hatat tidigare blir jag besatt av samtidigt. Undrar om mitt undermedvetna försöker berätta någonting för mig? I sådana fall är mitt undermedvetna också sjuk i huvudet. Man kanske kan bota det genom att bara lyssna på annan musik, som är bra på riktigt? Hoppas!
Våren på väg! (hoppas jag i alla fall...)
Just nu känner jag mig glad och uppåt:
- Det har varit sol ute hela dagen!
- Snön börjar smälta bort ordentligt.
- Bilen gick igenom besiktningen utan anmärkning (Det var länge sedan jag var så nervös. Enligt verkstan var det fel på bromsar, styrning och handbroms, men tydligen inte så mycket fel...)
- När jag skulle rida Darita idag kom ponnyn galopperande i full fart när jag ropade. (Att jag var tvungen att slänga mig ut framför och ta tag i täcket för att hon tänkte springa förbi mig är något jag valde att ignorera, det var faktiskt sol ute!)
- Jag börjar vänja mig vid linserna.
- Tjejkväll med middag, teater och utgång på lördag!
Måste bara få säga det...
Anledningen till syrrans anklagande är när jag var med när hon övningskörde igår. Hon blev irriterad för att mamma och jag sa åt henne samtidigt vad hon skulle göra, men mest irriterad blev hon nog över att vi sa olika saker. Om någon undrar var det jag som hade rätt, man ska blinka i en rondell, även om det inte kommer någon...
Är glad idag! Snön håller på att smälta bort och jag var ute och red i solskenet. Behövs lite glädje nu, nästa vecka har jag både bilbesiktning och tandläkare... Jag får le så länge jag kan!
Helgen so far...
Lördagen då? Som sagt världens huvudvärk, trots den tvingade jag mig upp ur sängen straxt efter åtta för att åka till stallet. Ska väl erkänna att det inte var frivilligt, skulle rida med några kompisar och skulle bli hämtad vid nio (att det inte blev förrän nästan en timme senare är en annan sak...). Efter stallet hade jag (av en anledning jag själv inte vet) lovat min mamma att sy nya gardiner till köket. Eller, sy och sy, nu låter det som om jag är duktig på det, jag skulle fålla kanterna på de färdigsydda. Lyckades med konststycket att sticka mig med nålen i alla fingrar, benet och läppen. Man kan tycka att jag borde ha använt symaskinen, men den som föreslår det har inte träffat man mammas symaskin. Den är ond. På riktigt. När mamma använder den uppför den sig exemplariskt, men så fort jag sätter mig där trasslar den ihop tråden så mycket att jag inte förstår var all tråd kommer ifrån, så stora är ju inte trådrullarna? Så för hand blev det, tre timmar tog det, men nöjd blev jag. Jag menar, man tittar ju inte så noga på kanterna, så på långt håll ser det fantastiskt ut...
11 mars
Jobb som vanligt idag, fast med en massa snö. Tycker snön kan ta och försvinna, jag vill har vår! Nu!
En larmförsäljare ringde precis på dörren. Det kan inte direkt vara ett tacksamt jobb. Inte så att jag var otrevlig mot honom, men man uppmuntrar dem inte direkt. Jag undrar hur mycket de får sålt egentligen? Jag vet att när jag sökte jobb och var på intervju för ett säljarjobb skulle man ringa ungefär 200 samtal på en kväll. I snitt ledde ungefär fem av dem till affär. Måste kännas givande. Nej, känns inte dirket som min grej, förstår inte hur de orkar!
Bilen ska på service i morgon, inlämning vid sju på morgonen. Vilken tur jag har... Det enda som känns positivt är att jag fick min lön idag. Risken finns förstås att den försvinner i morgon på verkstan. Håller tummarna för att det inte är något fel på älskling. Vår och värme är vad jag behöver nu! (och gärna en plan för livet om någon kan erbjuda det?)
Gårdagen
IKEA då? Det var som IKEA alltid är. Jag hittade bara hälften av det jag skulle ha, köpte ändå mer än jag skulle köpa och så var det fullt av skrikande barn. Ingen besvikelse där med andra ord. Farmor och jag satt sedan och pratade i över tre timmar. Det är tur att hon är klar i huvudet!
Appropå ingenting. Om man tänkt gå på krogen, men inte vill att någon ska vet om det, bör man se till att inte fastna på vimmelbilderna... Så nu vet ni det!
Planen för morgondagen
Jag ska till farmor i morgon och tänkte ta IKEA på vägen. Tänkte gå till McDonalds då också. Finns det något bättre? Jag lovar att alla har en lite McDonalds älskare inom sig, vissa bara döljer det. Tror inte att det är en bra idé att hålla något sådant inom sig, alltså ska jag till McDonalds och svulla i morgon. Mums!
Nej, det jag oroar mig mest för är att min kära bil ska dö på vägen. Den får för sig sådana saker ibland. Sist jag körde med den och hälsade på farmor fick jag något fel på bromsarna vilket ledde till en snygg snurr när jag var tvungen att tvärnita för att det blev kö. Inte roligt, är bara glad att jag inte fick möte då och att bilarna bakom hade fungernade bromsar. Annars hade det blivt en smäll. Fast jag är ändå lite besviken på min nära-döden-upplevelse, jag fick inte ens se mitt liv passera i revy! Besvikelse, om man nu tror att man ska dö är väl det de minsta man kan begära?
Min bil är den som står bakom. Den syns inte så mycket, men jag älskar den i alla fall!
Duktiga syster!
Bra gick det i alla fall! Duktiga syster och duktiga Astridh! Då varken syrran och hästen hör till de lugna typerna skulle jag inte direkt påstå att det gick lugnt och fint. Fint gick det, inga fel och rosett med hem, men skulle jag säga att det gick lugnt skulle jag ljuga. På vägen höll de dessutom på att skrämma ihjäl tre barn. Astridh tyckte att de var lite i vägen, bäst att stegra sig lite så att de blir rädda och flyr in i ett hörn. Smart häst det där, barn finns det ju ändå så många av!?!
Fina hästen!
svårt som attan!
Meningslöst...
Vissa saker vill jag inte tänka på just nu...
Som att:
- Min medryttarhäst Kingen, är halt. Igen...
- Jag ska besiktiga min bil om mindre än två veckor. Min älskade bil är femton år och oftast tar det mer än ett försök för att få den att starta. Ska kanske boka tid på verkstad innan?
- Jag fyller 21 i år. Borde man inte ha tagit tag i sitt liv då?
- Jag glömde bort att skicka in anmälan till högskoleprovet den här gången också. Av de fyra gånger jag har tänkt göra högskoleprovet har jag kommit ihåg att anmäla mig en gång.
- Jag måste gå upp före fyra på lördag. Det måste räknas som fnutterplågeri!
- Jag har hittat massor med fina kläder jag vill ha, men har inga pengar att köpa dem för.
- Jag håller på att bli förkyld.
Nu är jag pessimist igen, det finns faktiskt positiva saker också. Som att... typ... det är mars?
Om någon undrar...
Varför?
Linnea och Astridh, Åkerbo, sommar 2008
Jag tycker inte ens hopptävlingar är roliga. Jag är bara rädd att någon ska ramla av. (Hmm, undrar om det kan ha något att göra med att de gånger jag själv tävlat hoppning ofta har slutat med att jag ramlat av...) Det är syrrans första tävling för i år, så jag antar att jag måste ställa upp och stötta henne. Men FYRA?
o folk säger mobilen är farlig i trafiken...
Funderar...
Det tog mig över ett år att inse det. Ett år som jag har slösat bort på att undra om jag gjorde rätt. Var har jag letat efter svaren? Inte där jag borde. Jag har funderat på vad andra tänker när JAG vet att jag gjorde rätt. Varför gör man så mot sig själv? Varför litar man inte på sitt eget omdöme? JAG vet bäst vad som är bra för MIG. Det är inte svårt egentligen. Det är skillnad på att ge upp och att själv välja att sluta!
bra jobbat!
Plötsligt var jag inte en halvtimme tidig längre... Mitt pessimistiska motto, "man kan inte lyckas jämnt", kändes väldigt passande.
